Bacchi Brigad

I två dagar har jag läst Mig äger ingen av Åsa Linderborg innan jag somnat. Jag har drömt mardrömmar i två nätter. Ikväll blir det sista etappen. Jag hoppas kunna sträckläsa det sista, för mer om härdmästarpappan orkar jag inte med. Jag går sönder. Och än har jag inte läst slutet.

//Effi

En lundaförfattare, tillika förälder till ett barn på min pappas arbetsplats, yttrade för ett par dagar sedan orden: Tyvärr har kort efter varandra två av Sveriges mest framgångsrika samtidsskildrare gått ur tiden. Han syftade på Stig "Slas" Claesson och Anders Paulrud. Tyvärr har jag inte ännu läst något av Slas ( men jag har sett barnprogrammen). Paulrud å andra sidan bekantade jag mig med för tre somrar sedan. Det var min kära far som ville att jag skulle läsa en bok skriven av hans skolkamrat från tonåren. Paulrud föddes i Karlskrona i Blekinge 1951. Jag vet inte mycket om honom utöver det att han var anställd på Aftonbladets kulturredaktion samt att han utgivit böckerna:

Det regnar i Wimbledon, 1994,

Amamamor, 1996,

Inbjudan till sorg, 2000,

Ett ögonblicks verk, 2003,

Kärleken till Sofia Karlsson, 2005,

Som vi älskade varandra, 2007,

samt hans sista bok Fjärilen i min hjärna 2008.

Fjärilen i min hjärna hann tyvärr inte publiceras innan han Paulrud avled 6/1-08.

Ett ögonblicks verk utspelar sig under 30- talets Karlskrona. I likhet med Din stund på jorden får vi följa huvudpersonen Axel som på sin ålders höst gör ett bokslut av sitt liv och ser tillbaka på sin ungdom.

Den unga Axel Pettersson växer upp med sin far och bror. Axels mor dog under hans förlossning och hans familj ser honom som orsaken till moderns död. De fryser ut honom och ignorerar honom under hela hans uppväxt. När han blir äldre betsämmer han sig för att flytta till Amerika, men kommer bara till Köpenhamn där han träffar kärleken i hans liv.

Som vi älskade varandra läste jag ut häromdagen. Även denna bok utspelar sig till största delen i Karlskrona skärgård. Boken handlar om några människor som började umgås i början av 80-talet och vi får följa samtligas, ganska tragiska, livsöden. Paulrud använder sig av ett vackert och lågmält språk, boken är stundvis väldigt roligt skriven.

"De hade bråkat, föräldrarna, om vad den sistfödde skulle heta. Familjen hette Martinsson. Fadern som var en sur och stolt plåtslagargubbjävel med svagt underbett hade synpunkter: Harry, vad är det för jävla namn, hade han sagt när gossen väl var hemförd från barnbördshuset och lagd i en tvättkorg i köket. [...]

Det är efter Harry Martinson, sa mamman. Författaren. En storslagen människa och bleking, enligt min mening.

Storslagen, utbrast fadern. Storslagen. En luffare.

Men han skriver så fint. Som i nässlorna. [...]

Egentligen ska det vara med ett s bara, sa mamman. Namnet.

Vadå ett s.

Martinsson fast bara ett s.

Då blev det tyst i köket.

Köksklocketyst.

Han som ännu inte hette Harry sov antagligen i sin tvättkorg.

Allright för Harry, fräste plåtslagaren efter ansenlig betänketid och dängde näven i bordet.

Ta det lite vackert, sa mamman. Så du inte väcker den lille.

Men en sak bara, sa pappan sedan med lite lägre röst. Två s. Efternamnet ändrar jag Ta Mig Djävulen inte på. Så att hon vet."

Harry blir senare i livet konstnär. "Konstnär, sa pappan och spottade på ordet. Se på den. Ja, det var väl någon av mina gener som inte följde med." Men under den sura fasaden blir fadern i smyg ganska stolt över sin son Harry. Han ger honom pengar som sonen kan köpa färg för. En femtiolapp vid varje veckoslut och alltid samma ritual. Med avsmak tog han fram pengen och sköt fram den över köksbordet, sedan drog han snabbt tillbaka den igen.

"En sak bara..., sa han. En sak som du bör veta, pojk, och som du alltid ska tänka på. Det kortvariga nöje man hade när du blev till, det har man, så sant som det är sagt, Ta Mig Djävulen fått betala."

Det finns så många fantastiska citat,( i synnerhet av föräldrarna i boken) och underbara miljöbeskrivningar och tidsskildringar i Som vi älskade varandra. Med ett leende och en liten klump i magen läser jag Paulruds näst sista roman. Jag är glad över att jag inte grät lika hysteriskt som jag gjorde efter Ett ögonblicks verk.

Möte hemma hos Harry Haller 15/2-08. Boken som ska diskuteras är Vi av Yevgeny Zamyatin.
Ordförande: Harry Haller

Sekreterare: Dunja Raskolnikova.

Undertecknad vill inleda detta inlägg med att upplysa läsarna om att Bacchi Brigad denna kväll inte är fulltaligt. Mnemosyne befinner sig under våren i London för att träna rugby. Hon fattas oss, men hon är snart tillbaka.

Zamyatinkvällen inleds med lite sushi för fiskätarna och medhavd pasta för fröken Ivanova. Det bjuds på ett gott och kravmärkt vin och en brasa tänds i vardagsrummet kvällen till ära. Efter måltiden förflyttar sig sällskapet in till salongen. Haller inleder mötet, hälsar alla välkomna och skålar med gruppen. Alla låtsas som om det är första gången som vinet avsmakas. Sedan diskuterar vi lite kring huruvida ett vin verkligen kan kallas för ekologiskt om det har transporterats hela vägen från Afrika till Uppsala. Detta vet vi ju sannerligen inget om, men vinet var verkligen gott.

En presentation av Zamyatin har sammanställts (skrivits ut från NE.se) av Haller. Zamyatin levde mellan 1884- 1937. Han var verksam som skeppsbyggnadsingenjör, debuterade 1913 med en samling noveller från den "mörka" ryska landsbygden. Under första världskriget vistades han i England för att sedan återvända till Ryssland 1917 efter revolutionen. 1931 emigrerade han återigen från Ryssland och 1937 avled han i Paris. Till hans mest kända verk räknas Draken ( till svenska 1981) och Vi (1924).

Redan vid ankomsten till Haller har det knorrats och uschats över Zamyatin och hans alster. Ivanova och Effi är de enda som verkligen har lyckats komma igenom hela boken. Haller har några sidor kvar och Raskolnikova skäms inte ett dugg över att hon bara har lästa ynka 30 sidor. Detta är inte precis någon "bladvändarbok". En sammanfattning av boken lyckas Brigaden (och i fortsättningen när det står gruppen eller Brigaden så menas bara Ivanova, Effi och Haller) klämma ur sig.

Boken är uppbyggd som ett protokoll av mannen bakom Integral. Integral är byggd för att skicka tillbaka invånarna till jorden igen. Eller är det en tidsmaskin? Ska ivånarna flyttas i tid eller rum? Febril bläddring i böckerna inleds. Efter ett tag står det klart att invånarna ska skickas tillbaka till jorden.
Vi är en skildring av samhälle och samliv (liksom de andra dystopierna vi har läst). Sexualitet ses som ett medel för att kontrollera mänskliga drifter. I det här samhället abonnerar man på sina sexpartners. Alla byggnader är gjorda av glas och allt som sker är öppet för allmänheten. Förutom när man har sex, då dras rullgardinerna ner och sedan får alla gissa vad som försigår där bakom.

O är en symbol för det gamla samlivet, hon röker och dricker och ligger som en filmstjärna. Med sin runda mun och fallenhet för oralsex för hon tankarna till en uppblåsbar Barbara.

D053 (huvudpersonen) blir sjuk av att träffa O. Läkaren menar att han har fått något som kallas för en själ och att han i stort sett är förlorad. Sedan träffar D053 I. Hon är en upprorsmakerska och är ute efter att störta samhället. Hon hjälper vildarna på andra sidan glasmuren att ta sig in i samhället och boken slutar i kaos.

Haller menar på att det är den politiska kritiken som tar störst plats i handlingen. Romantiken är bara till för att få det till en roman. Annars hade det lika gärna kunnat bli ett politiskt manifest. Boken bygger på ett av de mest klassiska teman: tragisk kärlek.

Effi som nyligen har läst ut boken återger den tortyrscen som avslutar boken. D053 sitter brevid något slags general och tvingas se på när I tvingas in i en gaskammare och gasas ihjäl. "Men, men" säger Ivanova och bläddrar i sin bok. "Jag trodde att de var i festsal på slutet. Och att huvudpersonen fick sitta bredvid generalen vid honnörsbordet." Detta leder till munterhet och glada utrop i gruppen och kanske tänker vi i framtiden efter både en eller två gånger då vi blir inbjudna till det semiryska hemmet. Till Ivanovas försvar måste faktiskt förtydligas att hon hade läst sin bok på engelska. Men "gas chamber" blir aldrig trevligare än en "gaskammare".

Brigaden vill gärna ta upp några av deras favoritpunkter från boken. Det blir en gedigen lista:

1.     Metaforer

2a.   Dikten

2b.   Humanismen vs. Naturvetenskapen
3.     Kopplingar till 1984 och Brave New World
4.     Språket
5.     Kant (Dunja dricker lite mer av vinet, sedan uppmanar hon dem som vill glänsa om Kant att skriva om detta på bloggen).
6.     Titeln
7.     Attributen

Metaforer: Jaa...i dispositionerna till exempel. Där nämns dimman, logisk djungel och kalla golv. "Den enda staten" som nämns, det är ju uppenbarligen Ryssland. Och "den välgörande ledaren", det är ju solklart att det är Lenin. (Undertecknad ber om ursäkt för hennes fattiga anteckningar och uppmanar alla som kommer på ytterligare metaforer i Vi att maila dem till Bacchis hotmail).

Dikten: (I anteckningarna står: entropi vs. energi. Vad menas?)

Folket i boken skriver hymner till Integral. Poeterna har på sätt och vis underkastat sig naturvetenskapen. Det finns en logik i dikterna som är underkastade en formel. Effi poängterar att alla siffror i en multiplikationstabell är harmoniska och att alla människor i Vi är siffror. Charlotta bygger vidare på resonemanget. Folket i det nya samhället har försökt att tukta matematiken och naturvetenskapen. Men det finns bara tio miljoner nummer och sedan är det stopp. Varken det eller universums oändlighet går att rubba. Då det aldrig kan bli fler än tio miljoner invånare måste alla där hitta sin tillvaro.

Haller: Om hela samhället är matematiskt uppbyggt, då måste dikten underordna sig matematiken, likaså kärleken. Effi menar på att befolkningen lever i ett väldigt logiskt samhälle. Allt har sin plats, men en sak kan de aldrig räkna ut med hjälp av formler och det är framtiden. De kan aldrig förutspå eller kunna påverka vad som kommer att hända.

Kopplingar till 1984 och Brave New World.

Författarna till de dystopier som vi har läst verkar vara rörande överens om att i framtiden kommer vi alla leva efter samma schema. Sex kommer att inordnas efter detta schema, men inte i den mening som vi har sex i dagsläget. I framtiden kommer staten, genom sexualiteten, få en hållhake på medborgarna. Kärleksintriger och andra känslorelaterade bekymmer kommer att försvinna och det blir lättare att styra över befolkningsmängden.

Utöver likheter med de andra dystopierna fann Ivanova även likheter med Patrick Süskinds Parfymen. Båda böckerna avslutas med offentliga orgier. Något som uppenbarligen kan ske när vildar släpps in i ett civiliserat samhälle.

Samtliga böcker är även uppdelade i två världar. Det totalitära styrandet råder inte över alla medborgare. De som står utanför det totalitära styrandet är oftast en aning skitigare och ouppfostrade, men de är inte helt hjärtlösa och skadade av staten.

(Vid det är laget har Haller bjudit Brigaden på chips. Det hälls upp surkräm och dillchips. Samtliga medlemmar tuggar glatt och sköljer ner med vin. Undertecknad säger inte mycket under mötet, men nog måste jag protestera när jag serveras lättsaltade chips istället för surkräm. Alla håller med, men har av någon anledning inte kommenterat smaken på chipsen. Haller känner sig kränkt och lurad av Coop, "hur kan man sälja lättsaltade chips i en påse som ser ut som en surkrämspåse?" säger han och håller upp bevismaterialet. När alla ser att det med stora bokstäver skriker ut SALTED på påsen vänder de sig om igen och anser att Haller själv är att skylla då han endast gått på mönstret på påsen då han valt chipssort).

Språket: Berättelsen är direkt riktad till läsaren. Zamyatin talar till oss som vore vi en del av den befolkning han målar upp i sitt mästerverk. Men ibland, i synnerhet i slutet av boken, beskriver han händelser och personer som människor från den nya världen inte har aning om vad det är för något. Han talar alltså om den gamla världen utan att förklara något av detta för läsaren.

Ivanova har uppmärksammat att O på flera ställen i boken använder uttrycket A Lass. En annan känd karaktär som avänder sig av samma uttryck är Julia (as in Romeo och Julia). Återigen en parallell till Shakespeare som nu antingen har nämnts i samtliga dystopier eller på Bacchis möten.

Effi: Sedan name droppar han Abraham och Isak utan att förklara för läsaren vilka de är. Han beskriver dem endast med orden "era gamla gudar". Även Jätten Atlas nämns. I ett ancient house utanför murarna bor en åldrad gammal dam som D053 kallar för grandmother. Varken åldrande eller slätkband finns egentligen. Någonstans i slutet av boken säger D053 även orden "If I had a mother". Det kan ju uppfattas som märkligt att längta tillbaka till något som man inte ens vet vad det är för något. Men Brigaden misstänker att han gör detta för att han har fått sin själ. Och ju mer involverad han blir i O desto mer struntar han i att förklara för läsaren vad han pratar om.

Kant får komma in på en kant här. Kant står, enligt Ivanova, för filosofin alltså den kunskap som D053 har tagit med till den nya världen.

Titeln: Vi för genast tankarna till kollektivismen. Ordet "min" finns inte och inte heller andra possesiva pronomen. Haller resonerar kring fenomenet att vara influerad av Freud fast man är bolsjevik. (Vi det här laget sitter alla som på nålar och Ivanova blir häpen över ett gigantiskt chips hon grävt fram ur skålen).

"Nej, nu är mötet slut!" konstaterar Haller och slår sig själv på knät. Det blir ett abrubt slut och alla kan andas ut. Dunja tycker att det är en smula tråkigt att hon aldrig läste boken, de andra verkade ju ha fått ut så mycket av den.

I form av haiku:
sällan så dum
enfaldigt tomt vilar nu
sinnet ensamt kvar

Och på vanlig, hederlig svenska:
Det var länge sen jag kände mig så här blåst. Nästa gång vill jag läsa Marian Keyes.

Hjälp.

C.I.
(idag ingen kamrat, den ryska gemenskapen känns långt borta just nu)

vill jag härmed utveckla det begrepp som jag under mötet angående Henry Millers Kräftans vändkrets hastigt nämnde. Begreppet jag nämnde, och under mötet inte vidare kände mig mogen att vidare förklara var prostitutionsromantik. Jag hade under mötet enbart en avog inställning till Miller och hans verk, men har nu samlat tankarna och gör ett försök att utveckla mitt resonemang.

Prostitutionsromantiken är en genre som lovprisar de prostituerade, ur en manlig synvinkel. Det är en genre som inte problematiserar yrket i sig, genren ser bara till det positiva i att vara prostituerad, eller hora [som är ett lättare ord att stava på dator, om än grövre], och då ser man bara till vinsterna för mannen. Hur kvinnan som lever med yrket mår, känner eller anser om sig själv eller männen, är något man inom prostitutionsromantiken helt bortser från.

Författare som Miller, och i viss mån tidigare avhandlande Coelho, ser kvinnan, den prostituerade som ett verktyg för mannen att använda då lusten blir männen övermäktig.

Det är en smutsig genre som romantiserar världens äldsta yrke utan att ta hänsyn till yrkets konsekvens för kvinnan, eller till bilden av kvinnan och hennes sexualitet för den delen. Bilden av den prostituerade som målas upp i Kräftans vändkrets är i viss mån naturalistisk, då deras yttre lyten eller veneriska sjukdomar beskrivs utan krusiduller, men det är också en okänslig bild av dessa kvinnor som målas upp. För romanens protagonist används de prostituerade som objekt, ej som vare sig kvinnor eller ens sexuella väsen. I många fall brukas våld under själva akten och detta ifrågasätts icke.

Man kan här ifrågasätta huruvida det är Henry Millers sak att problematisera den prostituerades ställning i samhället, det inser jag. Men, det som retar mig inom denna genre är att det är just manliga författare som målar upp en romantiserad bild av prostituerade och genom detta befäster tanken på att det är mäns förbannade rätt att vända sig till prostituerade. Att det på något sätt skulle vara en rättighet, en ynnest för en man, halt eller lytt, rik eller fattig, äcklig eller sofistikerad, att utnyttja dessa kvinnors levnadsvillkor.

Jag är medveten om att Henry Miller skriver en roman ur ett manligt perspektiv och yadda yadda, men genom att romantisera handlingen att idka sexuellt umgänge med prostituerade är inte bara kränkande mot kvinnor, inte minst de prostituerade kvinnorna, utan även en kränkning mot det manliga könet. Att ha sex med prostituerade skulle ju i så fall betyda att en man inte är kapabel att skaffa sig en kvinna på vanligt sätt, att män måste nedlåta sig till att betala för njutning. Och jag kan inte undvika att ställa frågan; vad är det för njutning man får, genom att betala för ett samlag med någon som gör det för ekonomisk vinnings skull, och inte på grund av sin egen lusta?

Detta leder oss då direkt in på sexualimperialismen, där kvinnans sexualitet förtrycks, och där man anser att kvinnans kropp och sexualitet inte är hennes egen, utan tillhör mannen. Tanken i sig är ju barock, men dessa genrer existerar, och det är vår [i egenskap av kvinnor] förbannade skyldighet att problematisera dessa genrers existens och tankesättet dessa förmedlar.

Jag hoppas att jag i och med denna post lyckats sprida lite ljus kring mitt tidigare något luddiga resonemang.

Vid pennan

Effi Briest

070703

Mötet äger rum hemma hos Mnemosyne. Det är ett gäng trötta bacchanter som ska diskutera och analysera den första boken från temat erotik: Elva minuter av Paulo Coelho. Med munnen full av mat öppnar ordförande Mnemosyne mötet genom att dela ut uppgifter till medlemmarna. Boken ska sammanfattas och vinet ska avsmakas. Charlotta och Effi erkänner något skamset att de båda redan har smakat av vinet. Även Dunja och Mnemosyne smakar och utfallet blir att vinet är gott, det smakar saft.

Charlotta tar på sig att sammanfatta boken. Elva minuter handlar om Maria och hennes jakt på kärlek, eller egentligen hennes jakt på orgasmen. Maria växer upp i en liten bergsby i Brasilien. När hon är elva år blir hon för första gången intresserad av en pojke, men hennes kunskap om kärlek är inte så stor och hon vet inte hur hon ska närma sig honom. Det lilla hon har lärt sig om kärlek kommer från filmens värld och som vi alla vet skiljer sig kärlek på film anmärkningsvärt mycket från kärlek i verkligheten. Detta får Maria erfara då hon för första gången kysser en pojke.  Hon kysser honom på så sätt som hon lärt sig från filmen:" [...] gjorde som hon hade sett kvinnor göra så många gånger på bio, tv och i tidningar: pressade sina läppar mot hans och vred huvudet från den ena sidan till den andra i en halvt rytmisk och halvt okontrollerad rörelse." Kyssen blir inte som hon tänkt sig (och troligen inte som pojken tänkt sig heller) och tre dagar senare blir pojken tillsammans med en av Marias väninnor.

När Maria är femton år gammal börjar hon utforska sin kropp och upptäcker till sin stora glädje onanin. Hon blir alltmer osäker i sitt förhållande till män och känner en stor lust att flytta från byn. Under en resa till Rio de Janeiro blir hon på stranden upptäckt av en schweizisk nattklubbsägare som erbjuder henne stora pengar och framgång om hon skriver kontrakt med honom och flyttar till Schweiz. På nattklubben i Genève dansar hon samba sju dagar i veckan med sex andra flickor från Brasilien. På förmiddagarna lär hon sig franska och utforskar staden. Efter tre månader blir hon kär i en arabisk man från franskkursen. Hon kan då inte längre ignorera sitt sensuella och erotiska brasilianska blod utan åker iväg med honom till ett berg i närheten av Genève. Detta imoraliska beteende faller inte i god jord hos nattklubbsägaren som ger henne sparken då hon behagar att dyka upp på klubben.
Maria är (efter att ha läst Alkemisten) fullt övertygad om att hon fick sparken av en anledning. Hon ska finna sitt verkliga kall - att bli modell. Hon tar professionella foton som hon skickar till modellagenturer, köper en mobiltelefon och väntar på ett samtal om anställning. Telefonen är tyst i tre månader. Då ringer en modellagentur och berättar att en arabisk man som arbetar professionellt med mode i sitt hemland vill att hon ska delta i en visning. Maria och arben äter middag och under middagen erbjuder han henne tusen franc om hon följer med upp till hans hotellrum. Scenen som utspelar sig på hotellrummet är något kliniskt återberättad. Maria särar på benen och unnar sig en taxi hem. Några dagar senare tar hon anställning på Copacabana, inte en modellagentur utan en bordell.

Efter ett antal månader möter hon Ralf Hart på ett café. Han är en konstnär som vill måla Marias ljus. Tillsammans vandrar de på Santiagoleden och en kväll dyker Ralf upp på Copacabana som kund. De två inleder en ... kärleksaffär.

Bacchi behandlar begeistrat temat sadism. Effi berättar om VIP-kunden Terrence och slår efter några sekunder till med "eller kan man kalla honom whip-kunden?" För detta borde hon tilldelas Povel Ramels "karamellodikt stipendium". Det sadistiska sexet är inget för Ralf, egentligen är inget sex alls något för Ralf. Han och Maria har en spirituell kärleksaffär och ligger inte med varandra förrän på sidan 340.

(Här berättar Mnemosyne en historia om kändisspotting och om att prata med Alice Cooper är tusen gånger mer värt än att bara se drottning Sylvia. Sedan erinrar sig Charlotta och Mnemosyne att det gick en dokumentär om Coelho för några dagar sedan. Effi och Dunja hade missat detta helt. Charlotta och Mnemosyne visste om det men valde att se Miss Congeniality istället. Citat från filmen tas upp, ingen säger något mer om Coelho).

Effi och Mnemosyne opponerar sig mot att Charlotta i sin sammanfattning sa att Maria jagar den perfekta orgasmen och inte den perfekta kärleken. (Protokollförare Dunja har här väldigt svårt att tyda sina anteckningar, jag motsäger mig själv och kan inte läsa ut vem som har sagt vad). Vad som sägs är i alla fall att Maria har en cynisk och skeptisk syn på kärlek och att hon vill uppleva en orgasm tillsammans med en man. "Mamman säger någonstans att det är bättre att gifta sig rikt och vara olycklig än att vara gift med fattig och vara lycklig", säger Mnemosyne och fortsätter "vad som står för äkta kärlek i boken är mannen som äger tygaffären och filmkärlek."

(Under mötet är medlemmarna något besvärade av duvorna på balkongen. Charlotta berättar att hon känner sig hotad av fåglarna hemma hos henne och planer smids på att sätta upp en bild med en rovfågel på balkonger där duvor och andra skadedjur håller till.)

Ordförande har till detta möte sammanställt ett antal frågor rörande boken (se inlägg från 29/6-07). Den första punkten rör Coelhos berättarnärvaro och hans refererande till sina egna böcker. Coelho har utgivit fyra böcker innan han skrev Elva minuter. I denna bok droppar han med jämna mellanrum sina egna åsikter samt egna verk (Alkemisten). Charlotta drar här paralleller till Douglas Couplands JPOD och menar att det är försvarbart att droppa sig själv i sina böcker om man har ett antal utgivningar bakom sig. När Charlotta ändå är i gasen tar en fast grepp om boken och tar upp det som Coelho skriver i sitt förord "[...] ingen bok får fly från det som för en författare är viktigare än allt annat: att vara ärlig mot det han eller hon skriver." Sett med genusteoretiska glasögon ljuger alltså Coelho i sitt förord, hur kan han som man ens ge sig på att försöka skildra kvinnlig sexualitet? Charlotta kallar detta för sexualimperialism. Hon hade redan i början av mötet uppmärksammat oss på att brukandet av liknande ord kunde förekomma under mötet, trots det drar vi alla lite efter andan.  Sexualitet filtrerat genom mannens ögon. Kan man verkligen hävda att man ska vara ärlig mot något som man egentligen inte vet någonting om? Effi är helt enig med Charlotta och tar upp liknade exempel med Effi Briest av Thedor Fontane och Thérèse Raquin av Émile Zola. När Effi Briest skrevs var det otänkbart att en kvinna var författare huvudtaget. Idag är annorlunda och sådana här böcker borde kunna skrivas av en kvinna.  Ett exempel på en kvinnlig författare som gett sig i kast med att skildra en huvudperson av motsatt kön är Iris Murdoch i hennes Under the net.  Mnemosyne menar att då blir det svårt att skriva böcker över huvudtaget. "Då blir det ju omöjligt att skriva om andra personer." Charlotta menar på att man visst kan skriva om andra personer, men då ska man inte skriva att man håller sig till sanningen i förordet.

Coelho använder en del parenteser i sin text och kommenterar det han själv har skrivit. Ett klockrent exempel på det är texten som kommer efter "det var en gång en prostituerad kvinna som hette Maria" i inledningen. Där ifrågasätter Coelho sitt eget val av formulering.

Effi vill ge Coelho beröm för en snygg beskrivning av det moraliska förfallet hos Maria. Hymnen till Isis i början av boken är uppbyggd av motpoler:  horan och helgonet, den lyckligt gifta och ungmön. Precis som motpolerna i hymnen har även Maria en motpol i den osynliga kvinnan. Den osynliga kvinnan försöker få Maria att återvända hem och inte stanna kvar som prostituerad i Schweiz. "[...]det handlade inte om moral, utan om faran i att ge sig in på en väg utan återvändo." Maria svarar henne att det bara kommer att röra sig om en kort period av hennes liv och att ingen kommer få reda på något. "Med ett milt men sorgset leende gav sig den osynliga väninnan av." Och därmed, menar Effi, gav sig Marias moral vika och hon bestämde sig för att leva som prostituerad. Coelhos berättarteknik ökade i värde.

Dunja vill gärna veta vad de andra tror om bibliotekariens roll. Gruppen spekulerar kring att hon kanske symboliserar den försmådda kvinnan. Dessutom står hon i kontrast till både den osynliga kvinnan och till Maria. Effi är fullt övertygad om att Coelho har legat med bibliotekarien. Det vet vi ingenting om, men det är fullt möjligt.

Charlotta berättar att hon hade svårt att tidsbestämma boken och får medhåll av Dunja. Dunja menar att hon, då hon räknar Brasilien som ett U-land, per automatik tror att de lever som i gamla tider där. Charlotta är inte inne på samma spår utan tänker mer på Marias naivitet. "Hon är lite borta liksom." Som exempel tar hon upp sättet som Maria betedde sig mot nattklubbsägarens manager och att hennes bikini var omodern.

Erotiktemat då?

Effi: Nedsvärtat.
Charlotta: Inte så framträdande.
Mnemosyne: Mest filosoferande.
Dunja: Svårt att koppla ihop erotik med prostitution.

Mneomosyne påpekar att de enda sexscener som tas upp (även om de är odetaljerade) är de med Araben, Terrence och Ralf. Effi poängterar att S&M sexet med Terrence är väldigt detaljerat och att den skenar iväg. "Avsaknaden av sex blir i sig erotisk", menar Charlotta. Effi håller med att de båda (inte Charlotta och Effi) blir tända av det mentala. Ralf gillar ju inte sex ändå, han ser ingen mening med det, det finns inget djup. Effi vill prata om Markis de Sade som tas upp i boken. Även Mnemosyne vill prata om honom, dessvärre har hon glömt att göra ett hundöra på det ställe i boken där de Sade nämns. Effi gör ett nytt försök till diskussion och drar upp skapelsemyten och sökandet efter det andra könet. Nu drar Charlotta till med en parallell till Eklunds användade av ordet "kön." Det kanske finns ett ord för författare som använder just ordet "kön" (Eklund, Lundell och Coelho). Mnemosyne drar till med "könis." Tyvärr har det ordet redan en betydelse, vi lämnar diskussionen.

Samtalet glider in på synen på prostitution i boken. Dunja gillar inte porträtteringen av horan i Pretty Woman och hon gillar inte heller Coelhos beskrivning av "yrket." Finns det något som en "lycklig hora?" Maria försvarar sig själv med att det är hennes val och att det är jobb som alla andra. Charlotta jämför bilden av Coelhos hora med öststats-trafficing. Det är väldigt ovanligt med lyxprostitution och det är knappast så att de prostituerade från Lettland drömmer om att gifta sig med en av sina kunder. Milan, hallicken på Copacabana, har accepterat och utgår från att de prostituerade förr eller senare blir kära i en av kunderna. Han är en av få i boken som "står för kärlek liksom." Det sticker i ögonen på Effi att det är en man som har skrivit boken. Han förringar problemen och lidandet som prostitution medför. Maria är ju annorlunda. Hon värnar om det intellektuella. Hon skriver dagbok som terapi, hon blir vän med en bibliotekarie, hon läser böcker, lär sig franska och blir intresserad av konst. Effi säger att boken inte handlar om prostitution i sig utan om en prostituerad. Maria kunde lika gärna ha varit städtant. Effi ger en lektion i om hur prostitution fungerar i andra länder, där finns det fackföreingar (även här en nominering till karamellodikt stipendiet) och de prostituerade betalar skatt. Det är inte lika tabubelagt som i Sverige.

(Här börjar duvorna på balkongen att flaxa och i mina anteckningar står det "Duvchock." Skräcken och adrenalinet leder till en paus där sekreterarens roll diskuteras. Detta med anledning av att Dunja inte har sagt många ord under mötet. Hon är väl medveten om det, men att ta anteckningar är inte det lättaste och hon måste vara väldigt koncentrerad. Medlemmarna är eniga om att protokollet ska fungera som ett stöd och att alla i efterhand kan komplettera och kommentera sina citat och tankar på bloggen).

Mnemosyne tar upp tråden igen angående porträttet som Coelho målar upp av prostitution. Författare som läses av så många personer har ju ett ansvar, samtidigt som man måste respektera konstnärens frihet. Charlotta funderar över synen på kärlek i boken och Dunja har svårt att se någon kärlek alls. "De går ju bara där och surar" menar Mnemosyne.

Effi gör ett nytt försök med skapelsemyten (som några minuter innan ledde in på frågan vad man ska kalla en författare som använder ordet kön), religion och helig prostitution. Enligt den grekiska skapelsemyten var det när gudarna särade på mannen och kvinnan (som satt ihop) som människan förvirrades och försvagades. Nu blev de tvugna att söka rätt på din förlorade hälft och omfamna den på nytt. En omfamning som vi kallar sex. Charlotta ställer sig frågande till Marias "förhållande" med Terrence. Varför är just de scenerna så detaljerade och varför får hon orgasm just med honom? Effi svarar att det senare är Ralf som får Maria att inse att S&M inte är något för henne. Han lär henne om smärta och frigörelse och slutligen räddar han tillbaka den osynliga väninnan. Hon tror även att Maria till en början lockades till Terrence för att hon förknippar kärlek med smärta.

Slutet då? Charlotta och Mnemosyne är inte överförtjusta i slutet. Beskrivingen av hur Ralf "ger" Maria orgasmer på slutet och att kvinnan behöver en man för detta är Charlotta starkt kritisk till. Gruppen talar om Coelhos beskrivning av hur en kvinna genom ett samlag ska få orgasm. Hur hon ska sänka sig över mannen och fingret som ska gå som en "klocka över klitoris." Den barnboksliknande förklaringen om var kvinnan G-punkt sitter är även värd att ta upp. "Precis när du kommer in, första våningen, fönstret mot gatan. Genialt! Hon hade beskrivit slidan som ett hus!" Uppenbarligen finns det ett stort behov av att använda metaforer när man talar om kvinnlig sexualitet. Talar Coelho till männen i ett slags försök till sexualundervisning? Bacchi frågar sig hur pass många män det är som egentligen läser Coelhos böcker. Om han nu ska lära männen om kvinnlig sexualitet har han faktiskt missat en del saker. Dessutom anser Charlotta att Coelho har en statisk syn på könsroller.

Åter till slutet: Dunja anser att slutet var något kleggigt, men att hon behövde det som avslut. Hade slutet inte varit så övertydligt hade hela boken förlorat sin mening: sökandet av kärlek. Effi tycker att slutet var okej och Mnemosyne förväntar sig ett sådant slut av en bok som handlar om kärlek. "Men den handlar ju inte om kärlek" muttar Charlotta.

Vi talar istället om lite symbolik och om hur Coelho "knyter igen säcken." För Effi är Pilgrimsvandringen väldigt symbolisk. Genom den får man en gång i livet träffa den som man en gång blev skild ifrån (erkänner att mycket har fallit bort i anteckningarna). Då Maria har lämnat Schweiz då har hon nått sitt Santiago de Compostela. Kurderna dyker upp än en gång, som för att visa att det nu har gått ett år sedan Maria anlände till Schweiz. Mnemosyne ser en likhet hos oenigheten i kurdernas situation och den oenighet som råder mellan man och kvinna. Charlotta kan inte släppa att en författare inte ska skriva om något som han inte vet någonting om. Mnemosyne suckar att hon tyckte bättre om boken innan mötet. Effi säger att slutet säkert uppskattas av dreadsbrudar som skär sig själva.

Författat av Dunja R

Kamrater, hav förtröstan. Er väntan är snart över. Snart, mycket snart, kommer det ni i spänning väntat på. Hade det varit en film hade den hetat Eklund - protokollet. Förbered er på djuplodande analyser, felsyftningar och ett och annat huvud på den berömda spiken.

Tills dess,
lev gott, lev rätt.

Eder, C.I.

PS. Borde vi inte ha valspråk och sånt också?
PS2. CDON levererar inte till mig heller, får jag låna Coelho av nån?