Bacchi Brigad

Inte på länge - kanske aldrig - har jag blivit så positivt överraskad av en bok. I exil och med långa dagar (dock inga pengar) att spendera har biblioteket naturligt nog blivit en tillflyktsort, och senast jag var där lånade jag hem Dumas actionfylla 1600-talsskildring som en utmaning. Författad på franska 1844, och 700 sidor lång, förväntade jag mig meningar långa som Rapunzels hår samt bisatser och syftningar som i denna engelska översättning skulle orsaka mig många frågetecken och en slitsam läsning. Tvärtom, vänner! För det första skrev Dumas dialogen i enlighet med sitt århundrades seder, utan att bry sig om att dramat utspelar sig 200 år tidigare (tack för det), och översättaren har gjort sitt för att inte stylta till det alldeles. Jag är  beredd att ösa cred över herr Dumas som har lyckats skriva någonting så spännande på ett så lätt och modernt vis - inget bankande kring busken här, texten är rakt på sak, storyn är välkänd men ändå fängslande.

Jag känner mig helt luddig i huvudet av allt snällt jag har att säga om det här verket, när man väl har vant sig vid dåtidens seder och moral är den enbart njutbar. I början är det lite svårt att rättfärdiga allt dödande bara för att nån tog nån annans stol eller inte plockade upp en dams näsduk, men efter sista sidan hoppar man gladeligen upp och ropar För heder, för ära, var är mitt svärd!? innan man stormar ut för att rädda damer i nöd (ja, även jag).

Nästa självpåtagna uppdrag är att läsa Greven av Monte Christo för att se om han lyckats lika bra med den.

/ en lätt febrig Mnemosyne som allvarligt funderar på att lämna in en ansökan till brigaden om namnbyte. Det grekiska är ju så krångligt ändå...och Clarice de Winter är en formidabel, om än ond, kvinna med brains and looks.