Bacchi Brigad

Samtliga medlemmar närvarar vid dystopiernas första möte. Mötet äger rum hos ordförande Dunja Raskolnikova. Hon hälsar alla välkomna, häller upp vinet och öppnar mötet.  Dunja, som är mycket nöjd med att ha hittat vad som troligen är den billigaste bag in boxen i systemets sortiment, tvingas medge att billigt inte alltid är ekvivalent med gott. Eftersmaken smakar starkt av bly. Dock är det ett lätt vin som slinker ner i brigadens torra strupar. Endast Haller avböjer vinet, då han på grund av ryggskott går på triangelmärkt smärtstillande.

Mnemosyne börjar med att berätta att Franco dog 1975, detta då tre av brigadisterna kvällen innan sett Pans labyrint och förfärat insett att deras kunskaper om Spanien inte är jättestora.

Läsningen har gått sådär, eftersom det är uppsatstermin för de flesta, medan andra har fullt upp med julruschen. En del har läst verket för flera år sen, och minns historien i stora drag, medan andra hetsläst de senaste dagarna och därför inte helt hunnit läsa klart. Ordförande Dunja är den enda som denna kväll kan stoltsera med flaggan i topp.

Dunja berättar att George Orwell egentligen hette Eric Arthur Blair och att han alltså skrev under pseudonym. Han levde mellan 1903 och 1950, föddes i Brittiska Indien och arbetade bland annat som kolonialpolis i Burma. Orwell tillhörde den politiska vänsterfalangen.

De mest kända verken är 1984 (1949) och Animal farm (1945). Båda är kritiska till olika politiska ideologier.

När vi ändå pratar om Franco kan det nämnas att Orwell faktiskt slogs emot honom. Han var emot kommunismen men ansåg sig själv vara socialist. Han hatade intellektuella men var själv litteraturkritiker. Det kan inte ha varit lätt för den gamle Orwell att förklara sina åsikter alla gånger.

Bacchi hjälps åt att sammanfatta boken som handlar om Winston Smith som arbetar på Sanningsministeriet och är tämligen missnöjd med att leva i ett samhälle som är under ständig bevakning. Winston lever i en stad som brukade kallas London och som ligger i Oceanien som är en av tre stater i världen. De andra två kallas Eurasien och Ostasien och med dessa ligger Oceanien ständigt i krig, antingen med den ena eller den andra, eller båda samtidigt.

I Oceanien består befolkningen till 85% av proler, arbetarna som inte anses utgöra ett hot mot staten, då de är för korkade för att tänka. Resten av befolkningen tillhör partiet och förväntas avguda Storebror.

Winston träffar på sitt arbete på Sanningsministeriet en kvinna som heter Julia och som tar med honom på en utflykt till naturen. Julia visar sig vara lika kritiskt inställd till Storebror som Winston och de tu inleder en kärlekshistoria. Det är inte lätt för dem att träffas, men de lyckas genom att vara försiktiga och hittar ett litet kärleksnäste där de kan vara fria från TV-skärmarna.

O´Brien, som verkar vara en regimkritiker, bjuder hem Winston och ger honom boken skriven av Goldstein, Brödraskapets grundare. Brödraskapet är regimkritiska och enligt O´Brien kommer de att på sikt störta Storebror. Han låter Winston och Julia bli medlemmar av Brödraskapet mot att de lovar att ge sina liv för att motarbeta storebror.

I det dagliga tvåminutershatet är det ofta Goldstein och hans förräderi som står i fokus för hatet folket förväntas ryckas med i.

Mnemosyne påpekar att tvåminutershatet liknar det berömda Flogstavrålet* på många sätt.

När Winston fått boken läser han den högt för Julia så att de tillsammans får kunskapen om hur världen är uppbyggd. Under läsningen blir de dock överraskade av tankepolisen som tar dem till Kärleksministeriet där de på varsitt håll utsätts för tortyr av O´Brien, vars uppgift är att få dem att förändra tankesätt.

Efter sammanfattningen av verket punktar Brigaden upp några övergripande teman de vill diskutera under kvällen:

• Motsatser (Effi)
• Historierevisionism (Haller)
• Symbolism (Haller, Effi och Charlotta)
• Genomslag av boken (Charlotta)

För att börja med motsatserna i boken diskuteras Storebrors slogan

"KRIG ÄR FRED
FRIHET ÄR SLAVERI
OKUNNIGHET ÄR STYRKA"

Mnemosyne nämner Luke Rhineharts verk Tärningsspelaren (1971), som också diskuterar frihetsbegreppet.

Haller är lite fundersam över motsatserna och undrar om det inte istället är konnotationer det är fråga om. Han menar att det faktiskt står Frihet är slaveri och att om Storebror säger det så är det så. Effi som antecknar för brinnande livet, börjar titta på satserna och tänker att orden som kommer efter är, faktiskt står i subjektiv predikatsfyllnad och således bestämmer subjektet. Precis på samma sätt stämmer det också att två plus två är fem.

De flesta har läst den översatta versionen där det nya språket kallas nyspråk, vilket inte är en perfekt översättning. På engelska kallas språket newspeak, vilket mer stämmer överens med idéen om vad språket ska åstadkomma. Haller menar att det handlar om ett nytt sätt att tala och inte ett nytt språk. Det är ju en politisk åtgärd att få invånarna att genom språket tänka annorlunda. Om det saknas ord kan man ju heller inte uttrycka det man tänker.

Diskussionen går vidare in på ministeriernas namn, kärleksministeriet är ju platsen där man utsätts för tortyr för att i slutändan älska storebror. Sanningsministeriet skriver om historien till sin egen fördel och så vidare. Haller börjar prata om nazisterna, vars parti så vackert var döpt till Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Han går vidare och gnäller om Moderaterna som kallar sig Det Nya Arbetarpartiet. Dessa eufemismer är bara ett fint namn på något som inte alls är lika fint. Effi skrattar lite och nämer DDR (Deutsche Demokratische Republik) som ännu ett exempel på ett namn som inte riktigt stämmer överens med innehållet, men uppvisar stora likheter med oceaniska samhället.

Här någonstans undrar Mnemosyne om Norge ändå inte är den sista sovjetstaten after all, och Haller motsäger. Vad diskussionen gick ut på är oklart, då sekreteraren tänkte "det här kommer jag ihåg utan att anteckna". Att det har något med språkpolitiken står klart då anteckningarna därefter går in på huruvida det går att reglera ett språk eller ej. Charlotta och Haller försöker förstå vad Mnemosyne menar med sitt uttalande.

Vidare funderas det över människorna i romanen och deras egenskaper. Det finns egentligen bara två typer beskrivna, å ena sidan de rättrogna partivännerna och de levande/tänkande/sexuella personerna.

Vidare motsatser kan tänkas vara Winstons dröm om O´Brien där han får för sig att de kommer att träffas lyckligt efter döden, men det blir i tortyrkammaren istället.

Angående frasen Att tänka är att dö, som Winston kommer fram till, menar Haller att det inte är straffet i sig som är straffet, utan att det är själva tänkandet som är döden. Han menar att genom att ha förmågan att tänka så träder man in i en mental död, vilket är ett straff värre än en fysisk död. Under tiden roar sig Mnemosyne och Dunja med att försöka få in en hel salt pinne på tvären i munnen. Det går sådär.

Punkt två, historierevisionism. Titeln diskuteras. Varför just 1984? Ingen är säker på varför.

Mnemosyne vill reffa till Rädd att flyga, där tyskarna försökt sudda ut sin historia genom att klistra över det otäcka i historieböckerna. Skillnaden är att i Rädd att flyga gör man det öppet, medan man i 1984 gör det på ett systematiskt sätt och förstör bevisen.

Haller tar upp citatet de som kontrollerar historien kontrollerar framtiden och menar att Winstons problem är att han inte vet någonting om då och därför inte har en aning om sen.