Bacchi Brigad

Fausta Marianovic´ skildrar ett tragiskt skede i Europas historia på ett oväntat underhållande sätt - historiens huvudkaraktär (hon själv?) står mitt i det uppblossande Balkankriget utan politiska sympatier, vilket upprör många av hennes närmaste. Medan hon försöker bringa reda i sina tankar över hur det blivit som det blivit kämpar hon också för att rädda sin familj från stormens öga i Bosnien, och för att hålla ihop den. Förvirringen är total både på samhälls- och personlig nivå. Ska jag vara ärlig är jag också lite förvirrad - ustasjer, tjetniker, Tito och Jugoslavien, sen Bosnien, serber, kroatiska katoliker och muslimer är mitt i ett krig bortom allt förstånd. Men trots min rudimentära uppfattning om vad som hänt känner jag ändå att jag har mer koll nu. Läs den för det om inte annat.

/ Milady

Författarinnans två skapelser, Brännmärkt och Förföljd, lästes i det Miladyska hemmet under två sena kvällar. Ingelman-Sundbergs medeltida nordeuropa är spännande och historiskt intressant även om hon tillåtit sig själv att skarva lite, vadå - om Jan Guillou får så...! Jag är erkänt såld på gamla Sverige och läser gärna om Hansan, svärdsfajter, spöstraff och utedass, men är man inte lagd åt det hållet är det här nog inte bästa gåvan.

Huvudkaraktären är en ung kvinna, svensk men uppfödd delvis i Tyskland. I omgångar blir hon rik, fattig, hora eller ärbar kvinna, allt medan maktkampen i Stockholm rasar mellan svenskar, danskar, tyskar och rövarband av skiftande nationalitet. Just den storyn är författarens (och bokens) styrka, medan personernas levnadsöden lämnar lite i övrigt att önska.

Jag stör mig på två saker i böckerna:

a) Alla bad guys, som är ute efter att ruinera, våldta eller mörda huvudpersonen Anne, dör lägligt i olyckor här och där. "Jahapp, då behöver vi inte oroa oss för honom heller..."

b) Anne ska framställas som en stark ensamstående mor men det enda hon verkar göra är att kära ner sig i den ena karln efter den andra och friskt ligga runt, utan att för den skull få dåligt rykte (på 1300-talet, hallå!) .

Trots det så läste jag ju ut böckerna på några timmar, och då ska man väl inte klaga för mycket. Kvällsunderhållning!

/ Milady

Medlem Mnemosyne vill härmed be Bacchi Brigad om tillstånd att ändra sitt alias. Alexandre Dumas' karaktär har satt djupa spår i hennes sinne och förtjänar denna hedersynnest, Mnemosyne vill också påpeka att övriga medlemmar ändå klagar på svårigheten att minnas hur man stavar till det grekiska.

Mnemosyne ber också att Clarice de Winters smeknamn ska ingå i dealen. Call me Milady.

Inväntar svar

/ Mnemosyne

Anders Paulrud

Som vi älskade varandra

Anders Paulruds berättelse är en märklig sådan, och jag har fortfarande - flera dagar sedan jag läste ut boken - helt och fullt bestämt mig för om jag tyckte om den eller inte. Titeln låter som en kärlekshistoria, och på sätt och vis är den också det. Det handlar om det forna ungdomsgänget, nu i medelålders vuxen tappning, och hur de undrar om de fortfarande känner varandra. Återblickar från ett konstnärligt, upproriskt sextiotal varvas med det pompösa tvåtusentalets medieelit. Bitvis är det hattigt och stolpigt, bitvis tror texten att den är mer komplex och komplicerad än den verkligen är. Bitvis är det ganska så tradigt - och bitvis är det helt briljant. När Paulrud berättar om hur bästa vännen Harry Martinsson (med två s!) fick sitt namn är boken dessutom fantastiskt rolig.

Som vi älskade varandra är en bok att läsa långsamt. Paulrud är en begåvad skribent, vars ord kräver att man låter sig smaka på dem. Om man bortser från att prosan ganska ofta tenderar att bli högtravande och istället väljer att låta sig svepas med av den, finns i Som vi älskade varandra ett fint sällskap inomhus under regniga sommardagar.

Hälsningar,

Charlie

En stilla undran:

är det rimligt att en bok ser ut såhär





efter en dags läsning i solen?

Är det verkligen det?

Hälsningar,
Charlie, aka Sverker O

Jenna Jameson med Neil Strauss

Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse

Sommaren är här, och med den en djup längtan att slöläsa pocketböcker med glättiga omslag. Först ut: porrstjärnan Jenna Jamesons självbiografi. Snaskigare än så blir det knappast. Eller?

Jameson har tagit hjälp med skrivandet av journalisten Neil Strauss, som tidigare gjort sig berömd för bland annat sina biografier The Dirt (om Mötley Crüe) och The Long Hard Road Out of Hell (om Marilyn Manson). Det är även Strauss som ligger bakom boken The Game, en instruktionsbok i raggandets ädla konst. Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse är en tillbakablick över Jamesons liv, och den blandar friskt dagboksanteckningar, personbeskrivningar, korta seriestrippar med instruktioner i hur man ger världens bästa avsugning, tar sig in i porrbranschen samt hur man utformar kontrakt till sin fördel.   

Det är omöjligt att inte dra paralleller till Traci Lords självbiografi Nattens barn. Det finns en mängd likheter mellan de två skandalblondinernas liv, både det privata och det professionella. Men där Lords biografi är en uppgörelse med porrindustrin är Jamesons om inte en hyllning, så i alla fall ingenting annat än ett konstaterande av fakta. Lords avskyr industrin och allt det som finns bakom den, och tar i och med sin bok avstånd från den. Jameson, å andra sidan, är fortfarande i allra högsta grad en del av precis samma industri. Hon anser sig inte vara ett offer för den, snarare tvärtom.  

Boken innehåller - av förklarliga skäl - en hel del sex. Ganska explicit sådant. Det som slår mig är dock att det enbart är de lesbiska sexscenerna som verkligen får mig att rodna, troligtvis för att det är de enda privata sexscenerna. När bisexuella Jameson beskriver hur hon har sex med män är det nästan uteslutande i anknytning till sitt yrke som porraktris, och även om det - på ren svenska - knullas av bara fan, så är det hela tiden beskrivet med en kylig professionalitet. I det privata, med älskarinnorna, är det däremot på riktigt. Cynikern i mig anklagar (den manlige) Strauss för det, men frågan är om det inte är (den allt igenom professionella) Jameson som är hjärnan bakom detta. För, som alltid, är det a man's world. Och i mannens värld övertrumfar tjejsex det mesta.

Trots att Jameson inte ifrågasätter porrindustrin som fenomen, kommer hon med en hel del kloka iakttagelser som får mig att tvivla på min uppfattning om Jameson som en, pja, blåst blondin. Istället för att vända industrin ryggen, menar hon att man som kvinna istället ska ställa krav och sätta villkor. För att inte bli rövknullad gäller det att inte bli knullad i röven, konstaterar hon krasst. I all sin banalitet är sentensen helt och hållet genial. Om du inte bestämmer själv, kommer någon annan att bestämma åt dig.

Jameson berättar öppet om sin barndom (som kantats av dödsfall, misshandel och sexuella övergrepp) och ungdom (dito, men lägg till ett gravt drogberoende), om sitt trasiga förhållande med sin far, trassliga vänskapsrelationer och om sin eviga längtan efter ett barn (eller snarare efter den ovillkorliga kärlek som ett barn skulle föra med sig). Hon vet vad hon har varit med om, och hon vet precis hur hela världens hobbypsykologer kommer tolka det. "Ha", säger hon. "Jag hade blivit porrstjärna ändå. Det är vad jag är ämnad för." Precis så är hon, den goda Jenna. In control, som jänkarna säger.

Sexhundra sidor Jenna Jameson är till ända. Jag torkar svetten ur pannan och funderar på vad det egentligen är jag har läst. Och svaret är något så enkelt som en ganska så bra bok. Med väldigt många bilder.

Inte på länge - kanske aldrig - har jag blivit så positivt överraskad av en bok. I exil och med långa dagar (dock inga pengar) att spendera har biblioteket naturligt nog blivit en tillflyktsort, och senast jag var där lånade jag hem Dumas actionfylla 1600-talsskildring som en utmaning. Författad på franska 1844, och 700 sidor lång, förväntade jag mig meningar långa som Rapunzels hår samt bisatser och syftningar som i denna engelska översättning skulle orsaka mig många frågetecken och en slitsam läsning. Tvärtom, vänner! För det första skrev Dumas dialogen i enlighet med sitt århundrades seder, utan att bry sig om att dramat utspelar sig 200 år tidigare (tack för det), och översättaren har gjort sitt för att inte stylta till det alldeles. Jag är  beredd att ösa cred över herr Dumas som har lyckats skriva någonting så spännande på ett så lätt och modernt vis - inget bankande kring busken här, texten är rakt på sak, storyn är välkänd men ändå fängslande.

Jag känner mig helt luddig i huvudet av allt snällt jag har att säga om det här verket, när man väl har vant sig vid dåtidens seder och moral är den enbart njutbar. I början är det lite svårt att rättfärdiga allt dödande bara för att nån tog nån annans stol eller inte plockade upp en dams näsduk, men efter sista sidan hoppar man gladeligen upp och ropar För heder, för ära, var är mitt svärd!? innan man stormar ut för att rädda damer i nöd (ja, även jag).

Nästa självpåtagna uppdrag är att läsa Greven av Monte Christo för att se om han lyckats lika bra med den.

/ en lätt febrig Mnemosyne som allvarligt funderar på att lämna in en ansökan till brigaden om namnbyte. Det grekiska är ju så krångligt ändå...och Clarice de Winter är en formidabel, om än ond, kvinna med brains and looks.