Nytt utseende - igen
Kamrat Ivanova
Mina damer och herrar, för första gången i Sverige, jag ger er den enda, den oefterhärmliga, fantastiska Clarice de Winter!
Medlem Mnemosyne vill härmed be Bacchi Brigad om tillstånd att ändra sitt alias. Alexandre Dumas' karaktär har satt djupa spår i hennes sinne och förtjänar denna hedersynnest, Mnemosyne vill också påpeka att övriga medlemmar ändå klagar på svårigheten att minnas hur man stavar till det grekiska.
Mnemosyne ber också att Clarice de Winters smeknamn ska ingå i dealen. Call me Milady.
Inväntar svar
/ Mnemosyne
Angry white pyjamas
Robert Twiggers bok Angry white pyjamas är baserad på händelser ur hans liv i Tokyo, och beskriver mer än något annat den kulturkrock som sker mellan Japan och en ganska så ensam engelsman i exil. Ramberättelsen skildrar Twiggers beslut att genomföra Japans (och världens?) mest fysiskt krävande aikidokurs, anpassad för Tokyos elitpolisstyrka, och många lektioner beskrivs ingående - ner till minsta blåmärke och blödande knoge. Det som gör boken extra läsvärd, även för någon som aldrig har varit lockad av kampsport eller känt lust att träna tills hon gråter och kräks, är de bitar som behandlar protagonistens sociala liv utanför dojon (dojo - kampsportslokal). Robert Twigger beskriver bland annat festande på japanska klubbar, gängbråk, öppen rasism gentemot icke-japaner, tappra försök att arbeta tillsammans med japanska kollegor och svårigheterna med att som utlänning ha en japansk flickvän. Allt detta med en rättfram och vad som känns som en ärlig inställning, mer konstaterande än dömande. Slutsatsen blir dock ändå att det japanska samhället på många sätt skiljer sig en hel del från det västeuropeiska. Och i vissa fall inte alls.
Som gammal kampsportare tycker jag det är roligt att läsa referat av lektioner, klagomål på tuffa tränare, förklaringar av olika falltekniker och gnäll över sportrelaterade skador...jag fnissar igenkännande åt beskrivningen av dojo-etikett och drar mig till minnes japanska räkneord som används för att hålla takten i armhävningamaraton och dylikt. Min reslust däremot är inte alls lockad av det Japan som jag möter i Twiggers version, nä, det finns många andra ställen jag hellre åker till.
Kan jag se mig själv läsa om den här boken? Ja. Ett betyg så gott som något. Språkliga mästerverk har fått stå åt sidan för underhållande läsning i år...och eftersom det var flera månader sen jag själv läste eller skrev något semi-vetenskapligt känner jag hur jag fördummas för varje dag. Min språkvetenskapliga vokabulär krymper som en läckande ballong... Dags att återvända till universitetet?
/ Mnemosyne