Bacchi Brigad

Mötet öppnas av ordförande Dunja, som även tar tillfället i akt att presentera aftonens dryck, ett - för att hälsa sommaren välkommen - rosévin i Hello Kitty-inspirerad svart och rosa box. Vid avsmakningen av vinet smyger Effi in en hälsning till fyllan. "Hej fylla," säger hon, och låter sedan ordföranden hälsa deltagarna välkomna. "Hej hej," säger deltagarna, och mötet är nu igång.

Ordförande Dunja inleder med att be om en sammanfattning. Effi tar på sig ansvaret, och får god hjälp av protokollförare Charlotta och Mnemosyne. Tillsammans tecknar de ett författarporträtt av den enligt klubben "skitsnygge" Sigge Eklund. Vi får bland annat reda på att Sigges pappa har varit en framstående ekonom (Charlotta gissar på chef för SEB, och eftersom ingen säger emot får detta gälla för sant). Eklund (Sigge alltså, pappan har klubben lämnat för länge sen) har även en bror, Fredrik, som förutom att ha gett ut en alldeles egen bok (Bananflugornas herre), även har hunnit med att agera i diverse bögporrfilmer. Vi får även reda på att Eklund i allmänhet, och Det är 1988 och har precis börjat snöa i synnerhet, blivit jämförda med Jan Myrdal och dennes familjeuppgörelser. Gemensamt för de båda författarna är behandlandet av såväl det allestädes närvarande socialdemokratiska arvet som frånvarande fäder. För vidare läsning rekommenderas Myrdals Barndom, den första i en svit om tre böcker som alla behandlar Jans uppväxt. Mnemosyne menar att denna information står sig relativt slätt gentemot informationen om den bögporrande brodern, och vill gärna fortsätta diskutera denne. Dunja, som under en tid studerat fotot av Sigge på baksidan av boken, konstaterar plötsligt att han allt är "lite lik Jessica Simpsons ex, den där Nick Lachey". Efter att den fagre Sigges utseende dryftats ännu en gång, går diskussionen vidare till att behandla Sigges nuvarande karriär som proffsbloggare. Av i efterhand mycket oklara skäl förs diskussionen vidare till Robinson-Mille, som nyligen iakttagits på en Uppsalabaserad nattklubb. Detta är inte första gången som klubben har stött på Mille i vimlet. Nej, redan för ett år sedan stötte lejonparten av bokklubben på Mille på samma klubb, då iförd cowboyboots och Stetson-hatt. Skorna var långa ("som clownskor!" utstöter Mnemosyne stolt), och han sågs då dansa sexuellt med diverse blondiner. När klubben med liv och lust ger sig i kast med att analysera hans otrohet mot före detta Robinson-pinglan Emma, bestämmer sig ordförande Dunja för att bryta in och få in den bångstyriga klubben på rätt spår igen.

Bokens namnlöse protagonist växer upp i Akalla med lillebror, mamma och pappa. "Åttiotalsonani", fräser ordförande Dunja, och menar med detta att Eklund med en känslofylld palett målat ett barndomens landskap, färglagt med rosa tuggummin och tongivet av Bruce Springsteen och Ulf Lundell. Föräldrarnas skilsmässa och hur huvudpersonen hanterar denna kan sägas vara två av de viktigaste temata boken tar upp. "En annan stomme är banden", fortsätter ordförande Dunja, och menar med detta de kassettband med inspelningar av samtal och vardagsliv som protagonisten en dag hittar. "De knyter samman barndomen med vuxenskapet", konstaterar hon. Av hennes kroppsspråk, grymtningar, fnysningar och allmänna muttrande framgår att ordförande Dunjas upplevelse av boken varit allt annat än god.

Mnemosyne, å andra sidan, ställer sig mer positiv. Mycket mer, till och med! Hon konstaterar att avsaknaden av djupa symbolambitioner inte behöver vara något negativt, utan hävdar att det snarare kan ses som befriande att inte alltid behöva söka efter dessa. Med en syrligt klingande röst responderar ordförande Dunja, måhända retoriskt, "Är det det boken är till för?". Mnemosyne tar på sig rollen av pedagog, och menar att det inte går att dra en rät linje mellan författarens syfte med boken och läsarens uppfattning av den: "För honom innebär det terapi att skriva boken, men det behöver inte betyda att jag läser den som terapi för mig själv", säger hon. Protokollförare Charlotta vill inte vara sämre, utan menar att bokens stora vinning inte ligger i dess [kaninöra] djup [/kaninöra], utan i dess barndomsbeskrivningar.

Ordförande Dunja hävdar dock att om boken ska vara en uppgörelse med fadern kommer allt annat (tidigare nämnda åttiotalsonani) i vägen. Protokollförare Charlotta invänder med påpekandet att den faktiskt är skriven ur barnets perspektiv, och som en naturlig följd av detta är allt som skrivs inbolstrat i det som är viktigt för barnet; att Eklund uppehåller sig vid rosa tuggummin, blöta galonisar och stora ängar är varken en tillfällighet eller en svaghet, det är så barnet Eklund (och ja, vi vet alla att man aldrig aldrig aldrig får göra direkta kopplingar mellan författare och protagonist om den tidigare inte explicit uttryckt att så är fallet, men ändå. Ni fattar.) uppfattar sin verklighet. Effi kommer även med den kloka iakttagelsen att kassettbanden tjänar som uppenbara bevis för barnets minnen av faderns svängningar. Genom att lyssna med den vuxnes öron får protagonisten bekräftelse på att det han upplevde som barn faktiskt var sant.

Ordförande Dunja styr klubben tillbaka in på symboldiskussionen. Det djupsinniga rotandet tar sig sin början i protagonistens benämning av sina familjemedlemmar. Mnemosyne påminner resten av klubben om att han alltid kallar sina föräldrar och farföräldrar för dessas förnamn, aldrig för pappa, mamma, farmor eller farfar. Protokollförare Charlotta inflikar att morföräldrarna är det undantag som bekräftar den nyss nämnda regeln - de kallas aldrig för något annat än just mormor och morfar. Unisont ropar klubben att detta visar på protagonistens distans till faderns sida av familjen. Stolta som små tuppar lutar sig tre fjärdedelar av klubben tillbaka och sippar på det nypåfyllda Hello Kitty-vinet medan ordförande Dunja fortsätter med en redogörelse för olika symboler i boken. Bland dessa kan nämnas modern och snäckan, där den senare står för den tidigares frigörelse från fadern. Vidare tar hon upp haren Mats, som vägrar ta di och inte vill bli klappad, och som snart dör. Likheterna med dess namne är enorma; pappa Mats står i emotionell isolation gentemot resten av sin familj, och dör således - i alla fall i protagonistens ögon.

Efter en, till och med med klubbens mått mätt, lång parentes innehållandes ämnen som Harry Potter, Stieg Larsson, Charlottas pappas jobb, mumintroll, hemliga ingredienser och fyllekakor går klubben vidare med att ta upp några av de problem som medlemmarna funnit med boken. Mnemosyne börjar med att säga att hon har problem med Eklunds val av tempus. Innan hon hunnit berätta färdigt blir hon avbruten av protokollförare Charlotta som raskt påpekar att Eklunds skolfröken inte skött sitt jobb på ett tillfredsställande sätt - karln har uppenbara problem med sin kommatering. Mnemosyne bryter tillbaka, och utvecklar sina tankar kring Eklunds tempus. "Det är svårt att skilja det historiska presens från det riktiga," säger hon, men fortsätter raskt med att konstatera att detta ju gör det lättare för läsaren att leva sig in i de historiska partierna. Ett konsekvent presens tjänar dessutom som symbol för att problemet fortfarande kvarstår. Effi fortsätter med att påpeka att kassettbanden faktiskt är i presens, vilket ytterligare spär på det historiska presens berättigande. Protokollförare Charlotta spinner vidare med att säga att ett icke-förändrat tempus bidrar till den drömska stämning som boken slår an. Protagonisten uttrycker vid ett flertal tillfällen sin osäkerhet på vad som är sanning, minne eller dröm. Genom att arbeta med denna tempusform överförs denna osäkerhet även till läsaren.

Vinet har här börjat ta ut sin rätt, och ytterligare en parentes (denna gång om olika midsommar- och ridskolelekar) infogas. När den är till ända berättar ordförande Dunja att hon, förgäves, försökt få tag på den Springsteenlåt som omnämns.

(Protokollförare Charlotta måste härmed be om ursäkt. Vid denna sena timme har vinet satt sig i fingrarna och gjort att de tidigare så prydliga anteckningarna ersatts av skakiga listor i punktform. Koherens och kohesion kan eventuellt komma att fattas härifrån och till slutet.)

Protokollförare Charlotta vill här hylla två saker. Hon börjar med Eklunds val att skriva 'vurpa' i stället för 'ramla', vilket hon med stjärnglansiga ögon menar är "ett ord som jag inte använt på sjutton år miiiiiinst", och fortsätter sedan med hans beskrivning av 'våt-varma thermobyxor'. Här tittar ordförande Dunja med förakt på resten av klubben och menar att "man ju inte behöver vara nån jävla författare för att skriva sånt, det där är ju mina minnen också". Resterande klubbmedlemmar tar tillfället i akt och häcklar, på riktigt mellanstadiemanér, ordförande Dunja för att hon "minsann bara är avundsjuk för att han får ge ut böcker men inte hon". Effi väljer att lyfta fram några av Eklunds förtjänster som författare, nämligen hans förmåga att se skillnaden mellan barnets perspektiv och den vuxnes, samt hans skildringar av pappan. Någonstans i allt detta kacklande och häcklande föds en diskussion om vad som egentligen är ett unikt sätt att uttrycka sig på. Klubben är totalt ense om att Eklunds sätt att skriva hänger samman med hans bloggande. Protokollförare Charlotta inflikar dessutom att Eklund inte är särskilt gammal, och ännu inte har funnit sitt specifika sätt att uttrycka sig på. Här inleds en mycket intressant diskussion om bloggande som uttrycksform, och dettas inflytande på den tryckta litteraturen. Via stopp som Glamourprinsessor, kort förberedelsetid och Warhols berömda fifteen minutes of fame går klubben vidare till att diskutera bokens könsroller.

(Protokollförare Charlotta ber härmed om ursäkt ännu en gång. Anteckningarna är här inte särskilt tydliga, och vissa luckor kommer därmed att ifyllas av protokollföraren. Eventuell misskreditering kan rapporteras via kommentarsfältet, varpå protokollförare Charlotta genast kommer att rätta till eventuella misstag asap).

Protokollförare Charlotta inleder med en kraftfull utläggning om män som "knarkat Ulf Lundell", komplett med armviftande och vinskvimpande, och inräknar i denna skara sagda Eklund, nätets Silverfisk, samt "nåra till som ja inte kommerihåg just nu". Ordförande Dunja tar upp Eva-Lotta med eksemet och Fanny. Tyvärr inbjuder inte mötets anteckningar till vidare utveckling av dessa tankar, varför protokollet raskt går vidare till nästa punkt i blocket: otrovärdighet i tonårspojkars beskrivningar av tjejer. Kontentan, om protokollförare Charlotta inte missminner sig helt, är att denna aldrig kan bli rättvis, då beskrivningen alltid kommer att göras mycket med analytisk än den i själva verket var. Författaren, menar klubben, försöker sig på att beskriva tonårslusta, men gör det i själva verket med den vuxnes ögon, vilket gör den, just det, otrovärdig.

Protokollförare Charlotta hittar här en digitalkamera, och tillbringar en alltför lång stund med att fota "jävligt konstnärliga" stilleben av vinbox, bok, block och kaka. På grund av detta missar hon en bit av diskussionen, och kommer tillbaka just när Effi säger att "det finns en parallell med vattnet". Hon påpekar att vattnet har smakat illa under hela hans uppväxt, men när han träffat Mia smakar vattnet gott och släcker hans (själsliga?) törst. Vad detta är en parallell till har protokollförare Charlotta dock ingen som helst aning om, eftersom hon varit för upptagen med sitt eget pysslande för att kunna lyssna.

Jävligt konstnärligt stilleben. Foto: Charlotta Ivanova

Diskussionen återgår till fadern. Effi påpekar att protagonisten letar bekräftelse. Han vill bli sedd av sin far, och han söker respekt från, såväl som för, äldre män. Unisont säger Effi och protokollförare Charlotta att pappans förhållande till protagonisten sker enbart på pappans villkor. "Han är där, han är med, men han blir aldrig bekräftad," avslutar Effi.

Mötet börjar här komma till sin ände. Ordförande Dunja vägrar säga några sammanfattande ord. I stället väljer protokollförare Charlotta och Mnemosyne att starta en ny diskussion om framsidebilden. "En person kan finnas där, för att sedan vara borta," säger protokollförare Charlotta med drömmande blick. "Foton kan hjälpa oss att skilja på minnen och drömmar," filosoferar Mnemosyne.

Effi får äran att säga de absolut sista orden om boken, och efter mycket funderande yttrar hon: "En fin beskrivning av hur det kan vara."

Vid pennan,

C.I.

Kamrater, hav förtröstan. Er väntan är snart över. Snart, mycket snart, kommer det ni i spänning väntat på. Hade det varit en film hade den hetat Eklund - protokollet. Förbered er på djuplodande analyser, felsyftningar och ett och annat huvud på den berömda spiken.

Tills dess,
lev gott, lev rätt.

Eder, C.I.

PS. Borde vi inte ha valspråk och sånt också?
PS2. CDON levererar inte till mig heller, får jag låna Coelho av nån?

Fääääärdig! När ska vi ha möte?


// Effi

070610
I det Djäkniska palatset mottogs vinet med gillande denna sena söndagskväll. Charlotta Ivanova tog tillfället i akt när bacchanterna smuttade på det första glaset (ergo: för en gångs skull höll käften), och inledde med en liten presentation av författaren.

Toni Morrison föddes 1931i USA och har arbetat som lärare och förlagsredaktör med målet att synliggöra afroamerikansk litteratur. 1988 vann hon Pulitzerpriset för sin roman Beloved, och lyckades kröna den bedriften med att få Nobelpriset i litteratur 1993. Hennes verk behandlar ofta ras- och klasskillnader och hon har blivit jämförd med Flaubert samt Dostojevskij - inget dåligt sällskap.

Brigaden inledde sin diskussion lite trevande då det fanns många håll att börja från, Song of Solomon är en bok som kräver en vaken läsare. Effi Briest tog på sig ansvaret att sammanfatta storyn och drog snabbt igenom plats, personer och handling. En liten schism uppstod då medlemmarna var oeniga om riktningen för huvudpersonens resa - söderut eller norrut. Detta klarades upp utan några bestående men hos någon av deltagarna. Huvudpersonen Milkman bor alltså i en av nordstaterna tillsammans med sin dysfunktionella släkt. Romanen behandlar förhållanden mellan familjemedlemmarna och Milkmans sökande efter sina rötter. Den utspelar sig till större delen under femtio- och sextiotalet och har på sina ställen inslag av verkliga händelser, vilket ger berättelsen autenticitet. Charlotta menar att på det viset framgår det att just denna familjs historia må vara påhittad, men samhällsbeskrivningen är korrekt. Milkmans bäste vän Guitar är en av medlemmarna i De sju dagarna, en grupp som sägs ha funnits på riktigt och varit en hämndorganisation bestående av sju afroamerikanska män (en för varje dag) som avrättade en vit man för varje svart man som blivit mördad. Andra autentiska personer som nämns är till exempel Malcolm X och Kennedy.

Här började medlemmarna friskt hugga detaljer att kommentera:

[Dunja]: Det är så vackert beskrivet. Pilate är en gudinna!
[Effi]: Trädet som Milkman kissade på, när det vissnar symboliserar det ju hans kommande död!
[Charlotta]: Han föraktar ju resten av det afroamerikanska samhället, trots att han är en del av det. En tydlig symbol för det är när Milkman går mot folkströmmen längs en trottoar - ingen går åt hans håll och han får knuffa sig fram.

Rasproblematiken i verket dryftas och Dunja menar att vi inte kan förstå vidden av den. Charlotta fyller i med att det är lite tabu att prata om ras i Sverige idag, men att den i USA fortfarande är ett faktum. Vi slänger oss med termen neoafrikaner och Charlotta nämner grundandet av Liberia i samma andetag. Bacchi brigad känner sig ense om att släktens efternamn, Dead, och sättet de fick det på symboliserar vilken status de svarta invånarna hade i USA på den tiden, de har inget att säga till om - de är döda. Suputen som vid slavarnas frigivning sjabblade på registreringskortet och gav släktens anfader namnet Dead får stå för det vita samhället, vilket förstör och förtrycker även med oflit.

En av frågorna inför seminariet var ju What's in a name? och smeknamnet Milkman kan tolkas på flera olika sätt, tycker vi. Dels får han det ju för att han upptäcks när han ammar sin mamma, trots lite för hög ålder. Ur ett lite friare amningsperspektiv kan det också betyda att han livnär sig på andra, till exempel hur han suger musten ur Hagar tills hon faktiskt dör. (Här lite funderingar kring hur hon egentligen dog. Tog hon livet av sig? Kanske dog hon av sorg? Som Arwen! suckar Mnemosyne och tänker på en skog långt borta...) En tredje tolkning riktar in sig på mjölkens färg, och menar att Milkman vill vara vit i ett svart samhälle. Splittringen mellan Milkman och Guitar kan också anas genom ett betydelsebärande namn, den prostituerade Sweet är kvinnan som förstår Milkman och vice versa. Guitar, vännen som nu försöker döda honom, hatar socker och godis, men det Guitar hatar kan Milkman förstå. Många karaktärer i boken har fått namn ur bibeln, och vi försökte få igång en diskussion kring frågan om de även hade lånat de bibliska karaktärsdragen. Här visade det sig tyvärr att medlemmarna i brigaden är ganska okristliga och har liten eller ingen uppfattning om bibliska personer. Medan fröknarna Ivanova och Briest försöker googla Reba (Rebecca) så inleder Mnemosyne och Dunja klappleken Fader Abraham istället, uppenbarligen nöjda med sig själva och den semikristna kopplingen. (Mnemosyne kände redan efter trekvarts glas vin att huvudet var på väg att bli luddigt, och var tacksam för kvällens roll som sekreterare. Då behöver man inte säga så mycket.) Vi enas om att titta på wikipedia (världens kunskapsbank nummer 1) efter några spännande skandaler om Hagar, Ruth, Pilatus (eftersom vi även här är lite oense till hans inställning vid Jesu korsfästelse), Rebecca och slampan Magdalena. Mnemosyne försöker glänsa genom att berätta historien om den vise kung Salomo och de två kvinnorna som slåss om ett barn - fröken Raskolnikova är inte så imponerad utan mest trött över att hon inte hann berätta den först. Dock hinner hon klämma in en kommentar:

[Dunja]: ...och sensmoralen är att det aldrig är roligt att dela med sig...

Mötet avbryts en liten stund då Effi behöver snacks "om hon inte ska dö på fläcken". Under tiden kommer diskussionen in på nyavlade hundraser, kärlek på gamla dar eftersom någon hade sett en dokumentär om pensionärerna Ebba och Torgny som funnit varandra, och till sist lejon som tappar bort sina mammor. När jordnötterna står på bordet (och vinboxen snart är slut) upptas fortsatt prat om att låna namn från bibeln.

[Charlotta]: Man gör det för att mena något, aldrig av en slump. Det är lättare för läsarna att relatera till redan kända personer, och att förstå personen om författaren har lånat karaktärsdrag också. Då behöver hon inte beskriva så mycket själv...

Brigaden funderar över annan litteratur som lånat ur bibeln och listar Till Damaskus av Strindberg och hela Narnia-serien av C.S. Lewis. Samtidigt hör man: suck, gospel och sånt hade ju dragit mycket mer folk från Dunjas håll när hon ondgör sig över Svenska kyrkan och vilken dålig PR de har gjort för sig. Hon nämner även att det gått utför med kristendomsundervisningen i Sverige. Vi (frk. Ivanova) hittar lite bibelsymbolik i stycket då Milkman är på sin resa och letar efter en grotta. Tidigare har han blivit jämförd (enligt vår tolkning) med en påfågel, vilken är för fåfäng för att kunna flyga - alla fjädrar tynger ner honom. Under sagda resa förlorar protagonisten successivt det mesta av sina saker och så att säga lämnar den gamla personen bakom sig. Han korsar en flod under vandringen vilket för oss symboliserar dopet.

Diskussionen går vidare till inslagen av magisk realism: det faktum att Pilate är född utan navel och därför möts med misstro av människor runt omkring henne, att det sägs att "hon kan flyga utan att lämna marken" samt att hon mer eller mindre rent fysiskt kan ändra skepnad och har kontakt med sin döde far, menar vi är exempel på det. Hon är bokens starkaste kvinnogestalt, den som vägrar gifta sig när hon blir på tjocken eftersom äktenskapet, i det samhället, alltid innebär bojor för kvinnan. Hon är den som med råstyrka försvarar sin dotter och den som med list får sin brorson ur fängelset. Att Toni Morrison är en erkänt feministisk författare upplyser Charlotta om och de övriga bacchanterna nickar medhåll. Sedan råkar samtalet halka in på det kommande presidentvalet i USA ett tag innan ordföranden för kvällen försöker sig på att hålla ett litet avslutande tal eller sammanfattning eller vad man ska kalla det. 

Ivanova pratar om temat flykt och hur man i bokens inledning, vid tiden för Milkmans födelse, möter en man som försöker men misslyckas, då han kastar sig från taket på ett sjukhus. Flykt smälter ihop med sökandet efter den egna identiteten och faktum att du är påverkad av din historia. Du kan aldrig fly det som varit, du blir aldrig heller färdig med dig själv. Du är aldrig fri. (Här var vinboxen slut för länge sen och två nya hade hittats, så brigaden ber om ursäkt för överdriven melodrama.)

Till slut tipsar ordföranden om en intertextuell referens: Lorraine Hansburys A raisin in the sun, som behandlar rasproblematik och sökandet av identitet.

[Effi]: Men dom jävla körsbären då..? Då karaktärerna i romanen verkar ha haft ett osunt förhållande till körsbär och åt det hela tiden, ville Effi gärna göra något av det. Tyvärr hittades inte körsbärsställena i boken och medlemmarna var nu alldeles för ofokuserade.

/ Mnemosyne