Sista kulan sparar jag åt grannen
Fausta Marianovic´ skildrar ett tragiskt skede i Europas historia på ett oväntat underhållande sätt - historiens huvudkaraktär (hon själv?) står mitt i det uppblossande Balkankriget utan politiska sympatier, vilket upprör många av hennes närmaste. Medan hon försöker bringa reda i sina tankar över hur det blivit som det blivit kämpar hon också för att rädda sin familj från stormens öga i Bosnien, och för att hålla ihop den. Förvirringen är total både på samhälls- och personlig nivå. Ska jag vara ärlig är jag också lite förvirrad - ustasjer, tjetniker, Tito och Jugoslavien, sen Bosnien, serber, kroatiska katoliker och muslimer är mitt i ett krig bortom allt förstånd. Men trots min rudimentära uppfattning om vad som hänt känner jag ändå att jag har mer koll nu. Läs den för det om inte annat.
/ Milady
Österlandsfärden av Hermann Hesse 090517
Hermann Hesse tilldelades nobelpriset i litteratur 1946 vilket var ett uppmärksammande av hans texter som behandlar religion och exotiska platser med ett poetiskt anspråk. I Österlandsfärden, som Hesse skrev efter den prestigefyllda betygelsen, får vi följa med på en pilgrimsfärd berättad i jag- form. Ordenssällskapet, som bokens jag tillhör, motsvarar klosterväsendet vilket för tankarna vidare till asketism och sökandet i sitt inre efter sanning eller om vi så vill rötter till vår existens. Ivanova menar att detta i viss mån är ett sökande efter graal, det vill säga efter något som är större än individen. Något större som lever med hjälp av kollektivets gemensamma kraft. Hesse refererar till sig själv, andra författare och konstnärer, ibland med hjälp av pseudonymer. Kollektivets betydelse blir synlig inom konsten. Konsten är evig men inte konstnären vilket för pilgrimsfärden mot ett sökande efter en inre andlighet i livets omgivning. Ivanova lyfter fram tre teman som genomsyrar texten. Dels den klassiska orientresan och pilgrimsfärden, dels existensen av det hemliga förbundet som består de konstnärer som representerar det överindividuella. Det tredje och kanske mest framträdande temat är Hesses skildring av sökandets mognadsprocess som gestaltas från barnets omedvetna stadium till medelålderns eller mognadens förtvivlan över meningslösheten. Slutligen kommer uppvaknandet då pilgrimen finner den inre tryggheten och inser det världsliga sökandets futila väg.
Mötets disparata protokoll speglar i stora drag brigadens förvirring…
Till nästa möte drogs temat ”Amerikanska 1900-tals författare” av Ivanova som beslutade att vi skulle ge Mark Twain historisk dispens för sin debutroman The adventures of Tom Sawyer . Brigaden beslutade att komplettera med Mystic River av Dennis LeHane på grund av den fantastiska läslust som nalkas under sommarens sköna dagar.
/ H.H
Gräset sjunger :: Doris Lessing 090315
Herr Haller öppnar 'spektaklet', 2009 års första möte, deklarerar han felaktigt.
Lite bakgrundsinformation om författaren presenteras. Doris föddes 1919 i Iran (Brigaden funderar över första världskriget och Persien), sen flyttade familjen till Sydrhodesia (Haller breder ut texten om Blood Diamond och Leonardo DiCaprio). Lessing gick på flickskola och klosterskola, detta får mötesordföranden att tänka på en fräckis, vilken han berättar men glömmer halva poängen så att Effi får rycka in och avsluta skämtet.
Doris lämnade man och barn för att gå med i någon slags kommunistisk grupp, skaffade istället en ny man och ett nytt barn. När hon tröttnat på sin andra man också tog hon deras son och drog till London, där hon debuterade med Gräset sjunger. Då hon kritiserat apartheid i sitt verk blev hon mycket impopulär i Sydafrika och Sydrhodesia, och boken blev bannlyst.
Doris Lessings tematiska perioder kan se ut ungefär så här:
Kommunism 1944-1956
Psykologi 1956-1969
Sufism 1969 -->
Effi Briest tycker att språket i boken är fantastiskt! Haller lägger till att det märks att hon jobbat som journalist!
Dunja förklarar sig ha fått stigmata-smärtor när en av karaktärerna fick malaria.
Bacchi tycker sig se att olika karaktärer representerar olika politiska ideologier, till exempel Dick, Jonah för kommunismen, Slatter för kapitalismen och Mary för kolonialismen. De funderar också över om de kristna namnen betyder något särskilt (Mary, Jonah, Moses).
En svår nöt att knäcka för brigaden är varför Moses dödar Mary egentligen. På grund av medlidande? Hat? Svartsjuka? Kamrat Ivanova kopplar Gräset sjunger till Mörkrets hjärta med all sin galenskap och fatalism. Ja, att ge sig in i det okända säger Haller. Fröken Briest jämför en bit ur dikten the Waste land med Lessings titel. Vi är alla överens om att boken är hemsk och deprimerande men av god kvalitet.
Sen är det dags för Effi att dra ett nytt tema! Det blir:
med anknytning till våra alias
Förslagen som läggs fram är Österlandsfärden av Hesse, De tre musketörerna av Dumas och Bröderna Karamazov av Dostojevskij. Effi bestämmer att hon gärna vill österut. Hesse it is.
/ Milady
Resumé
Magistern av Frank McCourt, antagligen en bok som de flesta lärare har läst eller åtminstone tänkt "den där borde jag läsa", så även jag. Tyvärr var jag inte lika entusiastisk som käre Haller, men den hade sina ljusglimtar. Framför allt var det befriande att den inte målade ut läraryrket som något glamouröst, som filmer som Dangerous minds, I döda poeters sällskap och Mona lisas leende. Boken läste mestadels på pendeln mellan Uppsala och Stockholm, men avslutades på en vit strand i Karibien, vilket antagligen är anledningen till att boken var bättre i slutet.
Gomorra av Roberto Saviano, så höga förväntningar som jag hade på boken kunde det bara gå åt skogen. Glad i hågen satte jag tänderna i den omtalade boken, och blev besviken. Boken är intressant och spännande, men liiite för lång. Reportaget om maffian i Neapel är hisnande och kittlande, men ibland blir det tradigt. Vill man läsa bra maffialitteratur, ska man naturligtvis läsa Gudfadern av Mario Puzo. Jag är dock stolt att jag tagit mig igenom Gomorra, får se när jag tar itu med Rushdies satansverser.
Biten av Kelley Armstrong är en bok jag a l d r i g hade valt själv. Det var en elev som prånglade på mig den och sa att den är fantastisk. Och eftersom nämnda elev sällan kommer till skolan, så tänkte jag att jag måste läsa den. Som om det skulle få honom att sluta skolka, liksom. Boken handlar hur som helst om Elena som har blivit biten av en varulv, och således själv blivit en, kämpar med sig själv och sin obeslutsamhet. Ska hon leva i människovärlden med den gode Philip och bara förvandla sig i hemlighet, eller ska hon bo på Stonehaven där hon har sin varulvsfamilj, och den varulvsman hon har svårigheter att glömma? På Stonehaven kan hon förvandla sig med Flocken och de kan springa och jaga tillsammans. Boken är förskräckligt dåligt översatt, och inte särskilt bra skriven, men som erotica duger fint emellanåt, och eftersom jag har en isfolkshistoria är det allmänt känt att jag gillar onaturligheter som varulvar och annat oknytt.
I bokhyllan ligger Die Vermessung der Welt av Daniel Kehlmann halvläst. Den är ganska underhållande, men skriven på en tyska så bökig att den är för svår att ha som pendlingslitteratur. Hela boken är skriven i konjunktiv och det är mer krävande än avslappnande att läsa den just nu. Jag väntar lite med den. Istället har jag börjat på Gräset sjunger av kära Doris Lessing. Den är riktigt bra än så länge! Ska bli roligt att möta den trettonde!
// er Effi Briest
Bacchi is back!
När bokklubben likt fågel Fenix återuppstod efter en smått torftig period så var det med stor entusiasm och i en anda av förändring. Ska vi läsa lyrik? undrar någon och medlemmarna börjar namedroppa: Öijer, Bob Hansson och Bukowski är populära förslag, men när Milady nämner Ovidius blir det tyst. Effi anser det nödvändigt att dela ut kvällens svarta kamel, inga författare som varit döda i mer än tusen år, tack!
Stadgarna ses över och brigaden bestämmer enhälligt att fem böcker på samma tema blir tradigt, varför inte ha ett nytt tema efter varje bok!? Woo woo! Det bestäms också att ett nytt tema ska dras samma kväll och alla får prestationsångest, vad ska man föreslå? Ett konkret förslag är i alla fall att Herr Haller härmed är förbjuden att klä sig i basker under Bacchis möten, då han "ser ut som en svamp" i denna huvudbonad.
Under något slags paus i stadgeändringarna konstateras det att bacchanterna verkar ha läst mer afghanistanskt än vanligt den senaste tiden. Dunja ondgör sig över en fasansfull rökarröst vid bordet bakom, fröken Briest tar tillfället i akt att längta tillbaka till sydligare breddgrader. Charlotta Ivanova är sysselsatt med att fota konstnärliga stilleben och klaga över sin egen förmåga att se ohet ut på bild, medan Harry H bestämt säger emot. Miss de Winter antecknar. Hon föreslår också att medlemmarna under sina möten kan klä sig i enlighet med temat, och resterande brigadister jublar (så länge Haller inte har basker).
Herr H vinner klunsningen om vem som ska dra nästa tema, och på lappen står DEBUTANTER. Boken som faller alla på läppen (även om sista ordet är Hallers) är Doris Lessings Gräset sjunger, dock uppstår förvirring kring klädkoden. Hur klär man ut sig till gräs?
Att göra till nästa möte:
Harry Haller: etymologi till kurbits.
Clarice de Winter: etymologi till flörtkula.
/ C d W alias Milady
Catharina Ingelman-Sundberg
Författarinnans två skapelser, Brännmärkt och Förföljd, lästes i det Miladyska hemmet under två sena kvällar. Ingelman-Sundbergs medeltida nordeuropa är spännande och historiskt intressant även om hon tillåtit sig själv att skarva lite, vadå - om Jan Guillou får så...! Jag är erkänt såld på gamla Sverige och läser gärna om Hansan, svärdsfajter, spöstraff och utedass, men är man inte lagd åt det hållet är det här nog inte bästa gåvan.
Huvudkaraktären är en ung kvinna, svensk men uppfödd delvis i Tyskland. I omgångar blir hon rik, fattig, hora eller ärbar kvinna, allt medan maktkampen i Stockholm rasar mellan svenskar, danskar, tyskar och rövarband av skiftande nationalitet. Just den storyn är författarens (och bokens) styrka, medan personernas levnadsöden lämnar lite i övrigt att önska.
Jag stör mig på två saker i böckerna:
a) Alla bad guys, som är ute efter att ruinera, våldta eller mörda huvudpersonen Anne, dör lägligt i olyckor här och där. "Jahapp, då behöver vi inte oroa oss för honom heller..."
b) Anne ska framställas som en stark ensamstående mor men det enda hon verkar göra är att kära ner sig i den ena karln efter den andra och friskt ligga runt, utan att för den skull få dåligt rykte (på 1300-talet, hallå!) .
Trots det så läste jag ju ut böckerna på några timmar, och då ska man väl inte klaga för mycket. Kvällsunderhållning!
/ Milady
Hey Dolly av Amanda Svensson
Baksidetexten på Hey Dolly. Läs boken. Fnissa. Njut. Det gjorde jag.
Er Effi
Någon som är sugen på att damma av kandelabern, vinglaset och baskern?
31/10
7/11
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
För att återgå till postens titel, så kom Sara med en krya på dig-present som passade perfekt! Hon minns att jag gillade Ardelius, och hade med sig en liknande norsk roman. Det är visst självaste Ardelius som översatt Sortland dessutom. Boken är lika fragmentarisk som Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Ardelius, den handlar om kärlek, och den går rätt in. Den läses lätt ut på nätta timmen, perfekt för en bacchimedlem som nästan tappat lusten att läsa (läs är för stressad). Sara visste precis vad som piggar upp i ett lästrött och förkylt hem, man tackar! Mina favoritcitat ur boken följer här nedan
"[...] , men så är det, kärleken är evig, och att inbilla sig något annat, vad som helst, är det största felet man kan göra som människa, att den som inte griper kärleken medan det finns tid riskerar att förlora sin själ för evigt" (.s. 120)
eder Effi Briest
Nytt utseende - igen
Kamrat Ivanova
Mina damer och herrar, för första gången i Sverige, jag ger er den enda, den oefterhärmliga, fantastiska Clarice de Winter!
Medlem Mnemosyne vill härmed be Bacchi Brigad om tillstånd att ändra sitt alias. Alexandre Dumas' karaktär har satt djupa spår i hennes sinne och förtjänar denna hedersynnest, Mnemosyne vill också påpeka att övriga medlemmar ändå klagar på svårigheten att minnas hur man stavar till det grekiska.
Mnemosyne ber också att Clarice de Winters smeknamn ska ingå i dealen. Call me Milady.
Inväntar svar
/ Mnemosyne
Angry white pyjamas
Robert Twiggers bok Angry white pyjamas är baserad på händelser ur hans liv i Tokyo, och beskriver mer än något annat den kulturkrock som sker mellan Japan och en ganska så ensam engelsman i exil. Ramberättelsen skildrar Twiggers beslut att genomföra Japans (och världens?) mest fysiskt krävande aikidokurs, anpassad för Tokyos elitpolisstyrka, och många lektioner beskrivs ingående - ner till minsta blåmärke och blödande knoge. Det som gör boken extra läsvärd, även för någon som aldrig har varit lockad av kampsport eller känt lust att träna tills hon gråter och kräks, är de bitar som behandlar protagonistens sociala liv utanför dojon (dojo - kampsportslokal). Robert Twigger beskriver bland annat festande på japanska klubbar, gängbråk, öppen rasism gentemot icke-japaner, tappra försök att arbeta tillsammans med japanska kollegor och svårigheterna med att som utlänning ha en japansk flickvän. Allt detta med en rättfram och vad som känns som en ärlig inställning, mer konstaterande än dömande. Slutsatsen blir dock ändå att det japanska samhället på många sätt skiljer sig en hel del från det västeuropeiska. Och i vissa fall inte alls.
Som gammal kampsportare tycker jag det är roligt att läsa referat av lektioner, klagomål på tuffa tränare, förklaringar av olika falltekniker och gnäll över sportrelaterade skador...jag fnissar igenkännande åt beskrivningen av dojo-etikett och drar mig till minnes japanska räkneord som används för att hålla takten i armhävningamaraton och dylikt. Min reslust däremot är inte alls lockad av det Japan som jag möter i Twiggers version, nä, det finns många andra ställen jag hellre åker till.
Kan jag se mig själv läsa om den här boken? Ja. Ett betyg så gott som något. Språkliga mästerverk har fått stå åt sidan för underhållande läsning i år...och eftersom det var flera månader sen jag själv läste eller skrev något semi-vetenskapligt känner jag hur jag fördummas för varje dag. Min språkvetenskapliga vokabulär krymper som en läckande ballong... Dags att återvända till universitetet?
/ Mnemosyne
Nytt utseende
/ Charlie
Sommarläsningsrapport del IV
Magdalena Graaf
Det ska bli ett sant nöje att döda dig
För mig, och för de flesta andra som minns det sena nittiotalet, har Magdalena - tillsammans med lillasyster Hannah - kommit att vara den svenska versionen av Baywatchs Pamela Anderson. Jättesöta, jätteblonda och med jättestora opererade bröst. Ja, det var väl ungefär det de blev kända för. Nittiotal blev tvåtusental, och Magdalena Graaf blev plötsligt Sveriges mest kända fotbollsfru. Efter otaliga offentliga skilsmässor och återföreningar försvann Magdalena Graaf från rampljuset, men återvände 2006 som författare till den självbiografiska Det ska bli ett sant nöje att döda dig. Jag måste erkänna att jag var skeptisk. Väldigt skeptisk, till och med. Men när jag av en slump lyssnade på Magdalenas sommarpratande 2007, blev jag märkbart berörd av hennes berättelse. "Man blir som en tigrinna", minns jag att hon berättade. "Gör vad du vill med mig, men du rör inte mitt barn" väste den lite hesa rösten med den stockholmska klangen fram. Och jag, jag började gråta.
Det ska bli ett sant nöje att döda dig är rent språkligt inget mästerverk. Det är hoppigt och hackigt, klyschigt och bitvis väldigt upprepande. Men bortom det lite tafatta berättandet växer en otrolig berättelse fram. Magdalena berättar om åren av misshandel, först den av dåvarande maken, och därefter den som så många andra kvinnor också vittnat om. Nämligen den psykiska misshandel man som utnyttjad kommer att ställas inför hos det svenska rättsväsendet.
Det som skiljer Magdalenas berättelse från många andras, och det som gör att jag verkligen imponeras av hennes - i brist på bättre ord - inre styrka, är hennes epilog. Berättelsen igenom sitter jag och undrar hur hon vågar berätta, om hon inte är rädd för att exmaken ska söka upp henne och hennes familj igen. Men i efterordet får vi svaret. Där så många andra människor ser hämnd, ser Magdalena förlåtelse. Hon tänker inte glömma, eller låtsas som om all misshandel, all ondska, aldrig har hänt. Hon måste leva med sin historia varje dag. Men det måste också hennes exmake. Exmaken är fortfarande en del av hennes liv. Även om jag tror att många (mig själv inkluderad) tycker att det tycks märkligt, menar Magdalena att han fortfarande är far till deras son. Och de har båda rätt till varandra.
Foto: Charlotta Ivanova
Som sagt - Det ska bli ett sant nöje att döda dig är inget mästerverk, och jag kommer nog aldrig att läsa om den. Men boken - och berättelsen - är viktig, av många olika orsaker. Kvinnomisshandel är ett ämne som aldrig någonsin får sluta diskuteras. Men utöver det lär Magdalena Graafs berättelse skitnödiga kulturkritiker (dit jag även räknar mig själv) att även bystiga blondiner har viktiga saker att berätta. Bara det gör boken värd att läsa.
Eder,
Charlie
PS. Lyssna på Magdalenas sommarprat här.
Sommarläsningsrapport del III
Maria Ernestam
Busters öron
För flera månader sen tipsade Linda om Maria Ernestams Busters öron. Hon beskrev den i så levande ord att det var omöjligt att inte vilja läsa den, så jag - som modebloggarna kallar det - klickade hem den. Som vanligt är tiden för liten och viljan för stor, så Busters öron har legat på paus fram till nu. Ganska snart efter att jag börjat läsa förstår jag Lindas fascination över Busters öron. Den är nämligen något så ovanligt som en riktigt jädra bra bok.
På sin 56-årsdag får huvudpersonen Eva en dagbok av sitt barnbarn, och dagboken förvandlas snabbt till ett slags memoar över Evas liv. Hon berättar om sin uppväxt i femtio- och sextiotalets Stockholm, om lantstället på västkusten, om sin kärleksfulla men frånvarande pappa - och hon berättar om sin mamma. Sin vackra, sociala, begåvade och tyranniska mamma. Hon berättar om grannhundarna Buster och Jocke, om sin första kyss och sin första kärlek. Och hon berättar det på ett sätt som går läsaren under huden, som får det att vända sig i magen och stocka sig i halsen.
Parallellt med berättelsen om Evas liv löper en berättelse om rosor. Vackra och väldoftande, men också taggiga, buttra och svårskötta binder rosorna samman både Evas och hennes mors liv - i flerdubbla bemärkelser.
Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om Ernestams berättarteknik, en teknik som innebär att läsaren ständigt hålls ovetande om vad som egentligen är sanning. Jag skulle kunna breda ut mig om Evas dubbla natur, om hennes målmedvetenhet och hennes drivkraft. Men jag gör inte det. Jag vill inte riskera att avslöja något om denna fantastiska berättelse. Läs den, så pratar vi om den sen istället. Och om vad som en vildvuxen rosenbuske egentligen kan betyda.
Hälsningar,
Charlie
