Bacchi Brigad

I två dagar har jag läst Mig äger ingen av Åsa Linderborg innan jag somnat. Jag har drömt mardrömmar i två nätter. Ikväll blir det sista etappen. Jag hoppas kunna sträckläsa det sista, för mer om härdmästarpappan orkar jag inte med. Jag går sönder. Och än har jag inte läst slutet.

//Effi

En lundaförfattare, tillika förälder till ett barn på min pappas arbetsplats, yttrade för ett par dagar sedan orden: Tyvärr har kort efter varandra två av Sveriges mest framgångsrika samtidsskildrare gått ur tiden. Han syftade på Stig "Slas" Claesson och Anders Paulrud. Tyvärr har jag inte ännu läst något av Slas ( men jag har sett barnprogrammen). Paulrud å andra sidan bekantade jag mig med för tre somrar sedan. Det var min kära far som ville att jag skulle läsa en bok skriven av hans skolkamrat från tonåren. Paulrud föddes i Karlskrona i Blekinge 1951. Jag vet inte mycket om honom utöver det att han var anställd på Aftonbladets kulturredaktion samt att han utgivit böckerna:

Det regnar i Wimbledon, 1994,

Amamamor, 1996,

Inbjudan till sorg, 2000,

Ett ögonblicks verk, 2003,

Kärleken till Sofia Karlsson, 2005,

Som vi älskade varandra, 2007,

samt hans sista bok Fjärilen i min hjärna 2008.

Fjärilen i min hjärna hann tyvärr inte publiceras innan han Paulrud avled 6/1-08.

Ett ögonblicks verk utspelar sig under 30- talets Karlskrona. I likhet med Din stund på jorden får vi följa huvudpersonen Axel som på sin ålders höst gör ett bokslut av sitt liv och ser tillbaka på sin ungdom.

Den unga Axel Pettersson växer upp med sin far och bror. Axels mor dog under hans förlossning och hans familj ser honom som orsaken till moderns död. De fryser ut honom och ignorerar honom under hela hans uppväxt. När han blir äldre betsämmer han sig för att flytta till Amerika, men kommer bara till Köpenhamn där han träffar kärleken i hans liv.

Som vi älskade varandra läste jag ut häromdagen. Även denna bok utspelar sig till största delen i Karlskrona skärgård. Boken handlar om några människor som började umgås i början av 80-talet och vi får följa samtligas, ganska tragiska, livsöden. Paulrud använder sig av ett vackert och lågmält språk, boken är stundvis väldigt roligt skriven.

"De hade bråkat, föräldrarna, om vad den sistfödde skulle heta. Familjen hette Martinsson. Fadern som var en sur och stolt plåtslagargubbjävel med svagt underbett hade synpunkter: Harry, vad är det för jävla namn, hade han sagt när gossen väl var hemförd från barnbördshuset och lagd i en tvättkorg i köket. [...]

Det är efter Harry Martinson, sa mamman. Författaren. En storslagen människa och bleking, enligt min mening.

Storslagen, utbrast fadern. Storslagen. En luffare.

Men han skriver så fint. Som i nässlorna. [...]

Egentligen ska det vara med ett s bara, sa mamman. Namnet.

Vadå ett s.

Martinsson fast bara ett s.

Då blev det tyst i köket.

Köksklocketyst.

Han som ännu inte hette Harry sov antagligen i sin tvättkorg.

Allright för Harry, fräste plåtslagaren efter ansenlig betänketid och dängde näven i bordet.

Ta det lite vackert, sa mamman. Så du inte väcker den lille.

Men en sak bara, sa pappan sedan med lite lägre röst. Två s. Efternamnet ändrar jag Ta Mig Djävulen inte på. Så att hon vet."

Harry blir senare i livet konstnär. "Konstnär, sa pappan och spottade på ordet. Se på den. Ja, det var väl någon av mina gener som inte följde med." Men under den sura fasaden blir fadern i smyg ganska stolt över sin son Harry. Han ger honom pengar som sonen kan köpa färg för. En femtiolapp vid varje veckoslut och alltid samma ritual. Med avsmak tog han fram pengen och sköt fram den över köksbordet, sedan drog han snabbt tillbaka den igen.

"En sak bara..., sa han. En sak som du bör veta, pojk, och som du alltid ska tänka på. Det kortvariga nöje man hade när du blev till, det har man, så sant som det är sagt, Ta Mig Djävulen fått betala."

Det finns så många fantastiska citat,( i synnerhet av föräldrarna i boken) och underbara miljöbeskrivningar och tidsskildringar i Som vi älskade varandra. Med ett leende och en liten klump i magen läser jag Paulruds näst sista roman. Jag är glad över att jag inte grät lika hysteriskt som jag gjorde efter Ett ögonblicks verk.

Möte hemma hos Harry Haller 15/2-08. Boken som ska diskuteras är Vi av Yevgeny Zamyatin.
Ordförande: Harry Haller

Sekreterare: Dunja Raskolnikova.

Undertecknad vill inleda detta inlägg med att upplysa läsarna om att Bacchi Brigad denna kväll inte är fulltaligt. Mnemosyne befinner sig under våren i London för att träna rugby. Hon fattas oss, men hon är snart tillbaka.

Zamyatinkvällen inleds med lite sushi för fiskätarna och medhavd pasta för fröken Ivanova. Det bjuds på ett gott och kravmärkt vin och en brasa tänds i vardagsrummet kvällen till ära. Efter måltiden förflyttar sig sällskapet in till salongen. Haller inleder mötet, hälsar alla välkomna och skålar med gruppen. Alla låtsas som om det är första gången som vinet avsmakas. Sedan diskuterar vi lite kring huruvida ett vin verkligen kan kallas för ekologiskt om det har transporterats hela vägen från Afrika till Uppsala. Detta vet vi ju sannerligen inget om, men vinet var verkligen gott.

En presentation av Zamyatin har sammanställts (skrivits ut från NE.se) av Haller. Zamyatin levde mellan 1884- 1937. Han var verksam som skeppsbyggnadsingenjör, debuterade 1913 med en samling noveller från den "mörka" ryska landsbygden. Under första världskriget vistades han i England för att sedan återvända till Ryssland 1917 efter revolutionen. 1931 emigrerade han återigen från Ryssland och 1937 avled han i Paris. Till hans mest kända verk räknas Draken ( till svenska 1981) och Vi (1924).

Redan vid ankomsten till Haller har det knorrats och uschats över Zamyatin och hans alster. Ivanova och Effi är de enda som verkligen har lyckats komma igenom hela boken. Haller har några sidor kvar och Raskolnikova skäms inte ett dugg över att hon bara har lästa ynka 30 sidor. Detta är inte precis någon "bladvändarbok". En sammanfattning av boken lyckas Brigaden (och i fortsättningen när det står gruppen eller Brigaden så menas bara Ivanova, Effi och Haller) klämma ur sig.

Boken är uppbyggd som ett protokoll av mannen bakom Integral. Integral är byggd för att skicka tillbaka invånarna till jorden igen. Eller är det en tidsmaskin? Ska ivånarna flyttas i tid eller rum? Febril bläddring i böckerna inleds. Efter ett tag står det klart att invånarna ska skickas tillbaka till jorden.
Vi är en skildring av samhälle och samliv (liksom de andra dystopierna vi har läst). Sexualitet ses som ett medel för att kontrollera mänskliga drifter. I det här samhället abonnerar man på sina sexpartners. Alla byggnader är gjorda av glas och allt som sker är öppet för allmänheten. Förutom när man har sex, då dras rullgardinerna ner och sedan får alla gissa vad som försigår där bakom.

O är en symbol för det gamla samlivet, hon röker och dricker och ligger som en filmstjärna. Med sin runda mun och fallenhet för oralsex för hon tankarna till en uppblåsbar Barbara.

D053 (huvudpersonen) blir sjuk av att träffa O. Läkaren menar att han har fått något som kallas för en själ och att han i stort sett är förlorad. Sedan träffar D053 I. Hon är en upprorsmakerska och är ute efter att störta samhället. Hon hjälper vildarna på andra sidan glasmuren att ta sig in i samhället och boken slutar i kaos.

Haller menar på att det är den politiska kritiken som tar störst plats i handlingen. Romantiken är bara till för att få det till en roman. Annars hade det lika gärna kunnat bli ett politiskt manifest. Boken bygger på ett av de mest klassiska teman: tragisk kärlek.

Effi som nyligen har läst ut boken återger den tortyrscen som avslutar boken. D053 sitter brevid något slags general och tvingas se på när I tvingas in i en gaskammare och gasas ihjäl. "Men, men" säger Ivanova och bläddrar i sin bok. "Jag trodde att de var i festsal på slutet. Och att huvudpersonen fick sitta bredvid generalen vid honnörsbordet." Detta leder till munterhet och glada utrop i gruppen och kanske tänker vi i framtiden efter både en eller två gånger då vi blir inbjudna till det semiryska hemmet. Till Ivanovas försvar måste faktiskt förtydligas att hon hade läst sin bok på engelska. Men "gas chamber" blir aldrig trevligare än en "gaskammare".

Brigaden vill gärna ta upp några av deras favoritpunkter från boken. Det blir en gedigen lista:

1.     Metaforer

2a.   Dikten

2b.   Humanismen vs. Naturvetenskapen
3.     Kopplingar till 1984 och Brave New World
4.     Språket
5.     Kant (Dunja dricker lite mer av vinet, sedan uppmanar hon dem som vill glänsa om Kant att skriva om detta på bloggen).
6.     Titeln
7.     Attributen

Metaforer: Jaa...i dispositionerna till exempel. Där nämns dimman, logisk djungel och kalla golv. "Den enda staten" som nämns, det är ju uppenbarligen Ryssland. Och "den välgörande ledaren", det är ju solklart att det är Lenin. (Undertecknad ber om ursäkt för hennes fattiga anteckningar och uppmanar alla som kommer på ytterligare metaforer i Vi att maila dem till Bacchis hotmail).

Dikten: (I anteckningarna står: entropi vs. energi. Vad menas?)

Folket i boken skriver hymner till Integral. Poeterna har på sätt och vis underkastat sig naturvetenskapen. Det finns en logik i dikterna som är underkastade en formel. Effi poängterar att alla siffror i en multiplikationstabell är harmoniska och att alla människor i Vi är siffror. Charlotta bygger vidare på resonemanget. Folket i det nya samhället har försökt att tukta matematiken och naturvetenskapen. Men det finns bara tio miljoner nummer och sedan är det stopp. Varken det eller universums oändlighet går att rubba. Då det aldrig kan bli fler än tio miljoner invånare måste alla där hitta sin tillvaro.

Haller: Om hela samhället är matematiskt uppbyggt, då måste dikten underordna sig matematiken, likaså kärleken. Effi menar på att befolkningen lever i ett väldigt logiskt samhälle. Allt har sin plats, men en sak kan de aldrig räkna ut med hjälp av formler och det är framtiden. De kan aldrig förutspå eller kunna påverka vad som kommer att hända.

Kopplingar till 1984 och Brave New World.

Författarna till de dystopier som vi har läst verkar vara rörande överens om att i framtiden kommer vi alla leva efter samma schema. Sex kommer att inordnas efter detta schema, men inte i den mening som vi har sex i dagsläget. I framtiden kommer staten, genom sexualiteten, få en hållhake på medborgarna. Kärleksintriger och andra känslorelaterade bekymmer kommer att försvinna och det blir lättare att styra över befolkningsmängden.

Utöver likheter med de andra dystopierna fann Ivanova även likheter med Patrick Süskinds Parfymen. Båda böckerna avslutas med offentliga orgier. Något som uppenbarligen kan ske när vildar släpps in i ett civiliserat samhälle.

Samtliga böcker är även uppdelade i två världar. Det totalitära styrandet råder inte över alla medborgare. De som står utanför det totalitära styrandet är oftast en aning skitigare och ouppfostrade, men de är inte helt hjärtlösa och skadade av staten.

(Vid det är laget har Haller bjudit Brigaden på chips. Det hälls upp surkräm och dillchips. Samtliga medlemmar tuggar glatt och sköljer ner med vin. Undertecknad säger inte mycket under mötet, men nog måste jag protestera när jag serveras lättsaltade chips istället för surkräm. Alla håller med, men har av någon anledning inte kommenterat smaken på chipsen. Haller känner sig kränkt och lurad av Coop, "hur kan man sälja lättsaltade chips i en påse som ser ut som en surkrämspåse?" säger han och håller upp bevismaterialet. När alla ser att det med stora bokstäver skriker ut SALTED på påsen vänder de sig om igen och anser att Haller själv är att skylla då han endast gått på mönstret på påsen då han valt chipssort).

Språket: Berättelsen är direkt riktad till läsaren. Zamyatin talar till oss som vore vi en del av den befolkning han målar upp i sitt mästerverk. Men ibland, i synnerhet i slutet av boken, beskriver han händelser och personer som människor från den nya världen inte har aning om vad det är för något. Han talar alltså om den gamla världen utan att förklara något av detta för läsaren.

Ivanova har uppmärksammat att O på flera ställen i boken använder uttrycket A Lass. En annan känd karaktär som avänder sig av samma uttryck är Julia (as in Romeo och Julia). Återigen en parallell till Shakespeare som nu antingen har nämnts i samtliga dystopier eller på Bacchis möten.

Effi: Sedan name droppar han Abraham och Isak utan att förklara för läsaren vilka de är. Han beskriver dem endast med orden "era gamla gudar". Även Jätten Atlas nämns. I ett ancient house utanför murarna bor en åldrad gammal dam som D053 kallar för grandmother. Varken åldrande eller slätkband finns egentligen. Någonstans i slutet av boken säger D053 även orden "If I had a mother". Det kan ju uppfattas som märkligt att längta tillbaka till något som man inte ens vet vad det är för något. Men Brigaden misstänker att han gör detta för att han har fått sin själ. Och ju mer involverad han blir i O desto mer struntar han i att förklara för läsaren vad han pratar om.

Kant får komma in på en kant här. Kant står, enligt Ivanova, för filosofin alltså den kunskap som D053 har tagit med till den nya världen.

Titeln: Vi för genast tankarna till kollektivismen. Ordet "min" finns inte och inte heller andra possesiva pronomen. Haller resonerar kring fenomenet att vara influerad av Freud fast man är bolsjevik. (Vi det här laget sitter alla som på nålar och Ivanova blir häpen över ett gigantiskt chips hon grävt fram ur skålen).

"Nej, nu är mötet slut!" konstaterar Haller och slår sig själv på knät. Det blir ett abrubt slut och alla kan andas ut. Dunja tycker att det är en smula tråkigt att hon aldrig läste boken, de andra verkade ju ha fått ut så mycket av den.

...på protokollet från helgens mödosamma möte bjuckar jag på en bild. Och ny design.

Foto: Charlotta Ivanova

Eder,
C.I.

I form av haiku:
sällan så dum
enfaldigt tomt vilar nu
sinnet ensamt kvar

Och på vanlig, hederlig svenska:
Det var länge sen jag kände mig så här blåst. Nästa gång vill jag läsa Marian Keyes.

Hjälp.

C.I.
(idag ingen kamrat, den ryska gemenskapen känns långt borta just nu)