Bacchi Brigad

Herr Haller öppnar 'spektaklet', 2009 års första möte, deklarerar han felaktigt.

Lite bakgrundsinformation om författaren presenteras. Doris föddes 1919 i Iran (Brigaden funderar över första världskriget och Persien), sen flyttade familjen till Sydrhodesia (Haller breder ut texten om Blood Diamond och Leonardo DiCaprio). Lessing gick på flickskola och klosterskola, detta får mötesordföranden att tänka på en fräckis, vilken han berättar men glömmer halva poängen så att Effi får rycka in och avsluta skämtet.

Doris lämnade man och barn för att gå med i någon slags kommunistisk grupp, skaffade istället en ny man och ett nytt barn. När hon tröttnat på sin andra man också tog hon deras son och drog till London, där hon debuterade med Gräset sjunger. Då hon kritiserat apartheid i sitt verk blev hon mycket impopulär i Sydafrika och Sydrhodesia, och boken blev bannlyst.

Doris Lessings tematiska perioder kan se ut ungefär så här:

Kommunism  1944-1956
Psykologi        1956-1969
Sufism             1969 -->

Effi Briest tycker att språket i boken är fantastiskt! Haller lägger till att det märks att hon jobbat som journalist!
Dunja förklarar sig ha fått stigmata-smärtor när en av karaktärerna fick malaria.

Bacchi tycker sig se att olika karaktärer representerar olika politiska ideologier, till exempel Dick, Jonah för kommunismen, Slatter för kapitalismen och Mary för kolonialismen. De funderar också över om de kristna namnen betyder något särskilt (Mary, Jonah, Moses).

En svår nöt att knäcka för brigaden är varför Moses dödar Mary egentligen. På grund av medlidande? Hat? Svartsjuka? Kamrat Ivanova kopplar Gräset sjunger till Mörkrets hjärta med all sin galenskap och fatalism. Ja, att ge sig in i det okända säger Haller. Fröken Briest jämför en bit ur dikten the Waste land med Lessings titel. Vi är alla överens om att boken är hemsk och deprimerande men av god kvalitet.

Sen är det dags för Effi att dra ett nytt tema! Det blir:

med anknytning till våra alias

Förslagen som läggs fram är Österlandsfärden av Hesse, De tre musketörerna av Dumas och Bröderna Karamazov av Dostojevskij. Effi bestämmer att hon gärna vill österut. Hesse it is.


/ Milady

När bokklubben likt fågel Fenix återuppstod efter en smått torftig period så var det med stor entusiasm och i en anda av förändring. Ska vi läsa lyrik? undrar någon och medlemmarna börjar namedroppa: Öijer, Bob Hansson och Bukowski är populära förslag, men när Milady nämner Ovidius blir det tyst. Effi anser det nödvändigt att dela ut kvällens svarta kamel, inga författare som varit döda i mer än tusen år, tack!

Stadgarna ses över och brigaden bestämmer enhälligt att fem böcker på samma tema blir tradigt, varför inte ha ett nytt tema efter varje bok!? Woo woo! Det bestäms också att ett nytt tema ska dras samma kväll och alla får prestationsångest, vad ska man föreslå? Ett konkret förslag är i alla fall att Herr Haller härmed är förbjuden att klä sig i basker under Bacchis möten, då han "ser ut som en svamp" i denna huvudbonad.

Under något slags paus i stadgeändringarna konstateras det att bacchanterna verkar ha läst mer afghanistanskt än vanligt den senaste tiden. Dunja ondgör sig över en fasansfull rökarröst vid bordet bakom, fröken Briest tar tillfället i akt att längta tillbaka till sydligare breddgrader. Charlotta Ivanova är sysselsatt med att fota konstnärliga stilleben och klaga över sin egen förmåga att se ohet ut på bild, medan Harry H bestämt säger emot.   Miss de Winter antecknar. Hon föreslår också att medlemmarna under sina möten kan klä sig i enlighet med temat, och resterande brigadister jublar (så länge Haller inte har basker).

Herr H vinner klunsningen om vem som ska dra nästa tema, och på lappen står DEBUTANTER. Boken som faller alla på läppen (även om sista ordet är Hallers) är Doris Lessings Gräset sjunger, dock uppstår förvirring kring klädkoden. Hur klär man ut sig till gräs?

Att göra till nästa möte:

Harry Haller: etymologi till kurbits.
Clarice de Winter: etymologi till flörtkula.

/ C d W alias Milady

•  - Äktenskap och samliv (Effi och Charlotta)
•  -   Djur (Dunja)
•  -   Novum (Harry)
•  -   Leo och Rissen (Charlotta)
•  -   Förhållandet till andra dystopier (Harry)
•  -   Genus (Effi)
•  -   Natur vs kultur (Dunja)
•  -   Mänsklighet (Charlotta)

Kvällens möte skiljer sig från föregående brigadträffar. Brigaden har nyligen mottagit en ansökan om medlemskap från en Harry Haller, som under en tidigare träff voterats in av samtliga medlemmar av Bacchi Brigad. Han beviljas medlemskap dels på grund av sin könstillhörighet (som Herr Haller mycket riktigt påpekade i sin ansökan, är Bacchi Brigad snedrekryterad ur genusaspekt), dels då Brigadens grundare tror och hoppas att han kan tillföra nya tankar, intressanta resonemang samt ett trevligt sällskap.
Harry Haller är inviterad som bisittare i denna afton och får i mötets slutskede offentliggöra huruvida han önskar inträda eller ej.

Kvällens möte skulle ha, på grund av initieringsritsskäl, hållits i ett valv med 1700-talsatmosfär, men planen misslyckades och plan b fick sättas i verket. Mötet hålls, av möbleringstekniska skäl, hemma hos Effi Briest, trots att Dunja Raskolnikova håller i ordförandeklubban denna afton.
Då 1700-talsvalvet ej fanns att tillgå får Brigaden efter bästa förmåga skapa en egen litterär stämning med hjälp av två soffor, ett bord med ryskmönstrad sjal som duk samt två kandelabrar. Kvällen till ära är de fyra grundarna till Brigaden finklädda i sina bästa litterturkläder, färgtema svart. Sjal obligatorisk. För att krydda outfiten lite extra hade såväl Charlotta Ivanova som Effi Briest prytt hjässan med den franska baskern. En förväntansfull Harry Haller gör entré, något mer kulört än övriga medlemmar.

Mötet kan börja. Dunja Raskolnikova öppnar mötet med en skål och hälsar alla välkomna. Vinet kommenteras, denna gång är det rött vin som dricks. Hösten är här och rosésäsongen är således över. Vinet får med beröm godkänt.

Dunja inleder med att berätta att Henry Miller levde mellan 1891-1980 samt att han föddes i New York, skyndar sig att tillägga "i USA", som om ingen visste var New York ligger. Henry Miller blev känd för sina banbrytande böcker med samhällskritiska, mystiska, och som i kvällens verk, erotiska inslag. Hans mest kända verk är; Tropic of cancer (1934), Tropic of capricorn (1939) och Black spring (1936). Dessa tre romaner blev bannlysta och fick smugglas in i Amerika på grund av sitt innehåll. Henry Miller var inte bara författare, utan även kostnär. Han höll sig med ingen mindre än Anais Nin som älskarinna (som har skrivit förordet i en av de inför mötet lästa upplagorna). Henry Miller levde som exilamerikan i Paris, Frankrike, där han arbetade som korrekturläsare på Chicago Tribune och umgicks med likasinnade konstnärssjälar. Miller verkar ha varit en snyltare som överlevt på att leva på sina vänner och älskarinnor. Dunja Raskolnikova och Effi Briest utbyter en blick i samförstånd och tänker båda på deras gemensamme vän som torde ha blivit god vän med Miller om de varit samtida. 1940 flyttar Miller efter tio år i Paris till Califonien, USA där han fyrtio år senare också går bort.

Romanen Kräftans vändkrets publicerades först 1961 i Millers hemland Amerika, trettio år efter den egentliga debuten. Miller drogs inför rätta på grund av romanens innehåll, eftersom USAs pornografilagar inte kunde tolerera verkets obsceniteter. Tydligen gav the supreme court med sig och klassade Millers verk [eller som Dunja antecknat: "skräpet"] som litteratur. Det är Kräftans vändkrets som Bacchi Brigad skall diskutera denna afton.

Charlotta Ivanova sammanfattar romanen genom att berätta att det är en roman som är skriven ur ett jag-perspektiv. Protagonisten förblir under lång tid namnlös, men omnämns senare som "jag, Henry Miller". Protagonisten lever precis som författaren själv, i Paris, Frankrike, där han umgås med sina författarkollegor och konstnärsvänner. Han har inget jobb, utan snyltar omkring och bor där han blir inbjuden. Äter gör han när någon bjuder honom. Han och hans vänner driver omkring på Paris gator, caféer och bordeller, och när de inte kurtiserar prostituerade diskuterar de litteratur. Senare i romanen får protagonisten, precis som Miller själv, ett arbete som korrekturläsare på en amerikansk tidning. Liknande självbiografiska drag går att hitta hos till exempel Ernest Hemingway. Effi Briest berättar här att Göran Hägg skriver i Världens litterturhistoria att både Miller och Hemingway tillhör de författare som använder  "a great raw slice of life" i sina romaner. Detta innebär att man som författare utger sig för att skriva en självbiografisk roman och försöker få den att se ut som ett spontant utflöde av erfarenheter, trots att den är en produkt av redaktionellt arbete. 

Charlotta fortsätter sin sammanfattning. Romanen är inte uppbyggd som en historia som berättas från A till B, utan Miller arbetar mer med tankar och resonemang. För att läsare av bloggen skall få ett hum om hur berättartekniken används kan man relatera Millers teknik med James Joyce´s stream of concoiusness (Effis anm.). Förutom litteraturen som konstform är också sex, kvinnor och dekadens teman i romanen.

Dunja tar fasta på det tidigare sagda om berättartekniken, att det inte är en kronologisk berättelse, utan menar att det är en sammansättning av flera händelser. Detta innebär att romanen, som i sig är en historia, har flera underhandlingar. Dessa skulle då vara:

*Den om kvinnan som bor hos dem

* Den om semestern vid havet

*Den om skolan där han är guvernant

*Den om Fillmore och den påtvingade fästmön

Charlotta går vidare och menar att romanen är ett försök till naturalism, i och med de utförliga beskrivningarna om snusket, till exempel lössen, avföringen, könssjukdomarna och så vidare.

Effi som är besviken på att erotik-temat besudlas av ideliga romaner om prostituerade uttrycker en önskan om att nästa bok skall innehålla erotik i ordets rätta bemärkelse. Harry Haller ber medlemmarna att definiera erotik. Menmosyne menar att erotik är känsla och lust, inte bara lust. Vad som gjort medlemmarna så besvikna är att uppbyggnadsfasen, stämningen och ömsesidiga lusten har saknats i de två avhandlade verken. Erotik har ingenting med till exempel Millers smuts att göra. Att som Miller skriva jag ska fylla varje veck i din fitta med säd är inte erotiskt, utan smutsigt. För att illustrera ett exempel på erotik tas Bernhard Schlink upp, författaren till romanen Högläsaren (1995). Där finns det en erotisk laddning och inte bara köttslig drift.

Effi håller en liten monolog om sin ännu inte utarbetade prostitutionsromantik, och ber att få återkomma i en egen post. Det hon ändå vill få fram är att Miller, liksom Coelho begränsar sig till den manliga njutningen och ser kvinnan som ett verktyg för mannen att kunna leva ut sina lustar.

Apropå detta så påpekar Charlotta att kvinnorna i romanen faktiskt sällan har egna röster, utan omnämns som dekoration eller liknande. En av de få kvinnor faktiskt som för sin egen talan är den ryska kvinnan som under en tid bor hos Fillmore och protagonisten.

Harry Haller framkastar en tanke, att Miller kanske gjort ett försök att skilja sex från kärlek, genom att skildra den råa lusten på det sätt Miller faktiskt gör.

Varför valde då Miller att förlägga sin roman till Paris och bordellerna där? Kanske var det vågat nog, att skriva om det lättsamma livet för konstnärerna i Paris. Om han hade valt att skriva om homosexuella eller om incest hade romanen kanske inte blivit utgiven alls. Valet att skriva om den råa lusten till sex, om än med prostituerade, var anstötande nog för den tid Miller levde i. För vi får anta, att Miller ville provocera.

Dunja Raskolnikova avslutar mötet och medlemmarna förbereder sig inför nästa roman; Lady Chatterleys Lover av DH Lawrence. Nästa möte äger rum hos Charlotta Ivanova söndagen den trettionde september klockan aderton.

Vid pennan,

Effi Briest

En tid har gått sedan klubben emottog en medlemsansökan från HH, och efter att var och en av medlemmarna verbalt fått tycka till är det dags, dags för omröstning. Efter att ha dissat förslag som vit kamel / svart kamel, ja / nej, bestämmer sig klubben för att rita en öppen bok för ja, och en stängd bok för nej. Efter att Charlotta på ett diskret sätt instruerat Dunja hur man ritar dessa symboler är det dags. En penna skickas runt i den av stearinljus upplysta cirkeln, och en efter en får medlemmarna säga, eller rita, sitt. Mnemosyne samlar ihop lapparna, och skakar dem. Hon blandar och skakar, skakar och blandar, och efter att Effi hämtat ut vinet till balkongen är det dags redovisa omröstningens resultat.

En efter en får medlemmarna dra en av de skakade och blandade lapparna, och en efter en får de meddela lappens utlåtande. Effi drar den första lappen. "Öppen bok," meddelar hon. Turen går vidare till Dunja, som med darrande händer vecklar upp den skakde och blandade lappen. "Öppen bok," säger även Dunja. Charlotta lutar sig fram mot Mnemosyne och synar de två kvarvarande, skakade och blandade lapparna. Hon bestämmer sig slutligen för den ena, och vecklar upp den. "Öppen bok," säger hon, och därmed är resultatet redan avgjort. För statistikens och rättvisans skull läser Mnemosyne upp även den sista lappen. "Öppen bok," är även hennes svar. Medlemmarna är tysta en kort sekund. I stearinljusets darrande sken får stunden tala för sig själv. Beslutet är enhälligt, HH är härmed ett steg närmre ett medlemskap i bokklubben Bacchi Brigad. Medlemmarna höjer sina glas i en skål, och lämnar sedan balkongen. Ingenting kommer någonsin mer vara sig likt.   

Vid pennan,
eder C.I.

Mötet öppnas av ordförande Dunja, som även tar tillfället i akt att presentera aftonens dryck, ett - för att hälsa sommaren välkommen - rosévin i Hello Kitty-inspirerad svart och rosa box. Vid avsmakningen av vinet smyger Effi in en hälsning till fyllan. "Hej fylla," säger hon, och låter sedan ordföranden hälsa deltagarna välkomna. "Hej hej," säger deltagarna, och mötet är nu igång.

Ordförande Dunja inleder med att be om en sammanfattning. Effi tar på sig ansvaret, och får god hjälp av protokollförare Charlotta och Mnemosyne. Tillsammans tecknar de ett författarporträtt av den enligt klubben "skitsnygge" Sigge Eklund. Vi får bland annat reda på att Sigges pappa har varit en framstående ekonom (Charlotta gissar på chef för SEB, och eftersom ingen säger emot får detta gälla för sant). Eklund (Sigge alltså, pappan har klubben lämnat för länge sen) har även en bror, Fredrik, som förutom att ha gett ut en alldeles egen bok (Bananflugornas herre), även har hunnit med att agera i diverse bögporrfilmer. Vi får även reda på att Eklund i allmänhet, och Det är 1988 och har precis börjat snöa i synnerhet, blivit jämförda med Jan Myrdal och dennes familjeuppgörelser. Gemensamt för de båda författarna är behandlandet av såväl det allestädes närvarande socialdemokratiska arvet som frånvarande fäder. För vidare läsning rekommenderas Myrdals Barndom, den första i en svit om tre böcker som alla behandlar Jans uppväxt. Mnemosyne menar att denna information står sig relativt slätt gentemot informationen om den bögporrande brodern, och vill gärna fortsätta diskutera denne. Dunja, som under en tid studerat fotot av Sigge på baksidan av boken, konstaterar plötsligt att han allt är "lite lik Jessica Simpsons ex, den där Nick Lachey". Efter att den fagre Sigges utseende dryftats ännu en gång, går diskussionen vidare till att behandla Sigges nuvarande karriär som proffsbloggare. Av i efterhand mycket oklara skäl förs diskussionen vidare till Robinson-Mille, som nyligen iakttagits på en Uppsalabaserad nattklubb. Detta är inte första gången som klubben har stött på Mille i vimlet. Nej, redan för ett år sedan stötte lejonparten av bokklubben på Mille på samma klubb, då iförd cowboyboots och Stetson-hatt. Skorna var långa ("som clownskor!" utstöter Mnemosyne stolt), och han sågs då dansa sexuellt med diverse blondiner. När klubben med liv och lust ger sig i kast med att analysera hans otrohet mot före detta Robinson-pinglan Emma, bestämmer sig ordförande Dunja för att bryta in och få in den bångstyriga klubben på rätt spår igen.

Bokens namnlöse protagonist växer upp i Akalla med lillebror, mamma och pappa. "Åttiotalsonani", fräser ordförande Dunja, och menar med detta att Eklund med en känslofylld palett målat ett barndomens landskap, färglagt med rosa tuggummin och tongivet av Bruce Springsteen och Ulf Lundell. Föräldrarnas skilsmässa och hur huvudpersonen hanterar denna kan sägas vara två av de viktigaste temata boken tar upp. "En annan stomme är banden", fortsätter ordförande Dunja, och menar med detta de kassettband med inspelningar av samtal och vardagsliv som protagonisten en dag hittar. "De knyter samman barndomen med vuxenskapet", konstaterar hon. Av hennes kroppsspråk, grymtningar, fnysningar och allmänna muttrande framgår att ordförande Dunjas upplevelse av boken varit allt annat än god.

Mnemosyne, å andra sidan, ställer sig mer positiv. Mycket mer, till och med! Hon konstaterar att avsaknaden av djupa symbolambitioner inte behöver vara något negativt, utan hävdar att det snarare kan ses som befriande att inte alltid behöva söka efter dessa. Med en syrligt klingande röst responderar ordförande Dunja, måhända retoriskt, "Är det det boken är till för?". Mnemosyne tar på sig rollen av pedagog, och menar att det inte går att dra en rät linje mellan författarens syfte med boken och läsarens uppfattning av den: "För honom innebär det terapi att skriva boken, men det behöver inte betyda att jag läser den som terapi för mig själv", säger hon. Protokollförare Charlotta vill inte vara sämre, utan menar att bokens stora vinning inte ligger i dess [kaninöra] djup [/kaninöra], utan i dess barndomsbeskrivningar.

Ordförande Dunja hävdar dock att om boken ska vara en uppgörelse med fadern kommer allt annat (tidigare nämnda åttiotalsonani) i vägen. Protokollförare Charlotta invänder med påpekandet att den faktiskt är skriven ur barnets perspektiv, och som en naturlig följd av detta är allt som skrivs inbolstrat i det som är viktigt för barnet; att Eklund uppehåller sig vid rosa tuggummin, blöta galonisar och stora ängar är varken en tillfällighet eller en svaghet, det är så barnet Eklund (och ja, vi vet alla att man aldrig aldrig aldrig får göra direkta kopplingar mellan författare och protagonist om den tidigare inte explicit uttryckt att så är fallet, men ändå. Ni fattar.) uppfattar sin verklighet. Effi kommer även med den kloka iakttagelsen att kassettbanden tjänar som uppenbara bevis för barnets minnen av faderns svängningar. Genom att lyssna med den vuxnes öron får protagonisten bekräftelse på att det han upplevde som barn faktiskt var sant.

Ordförande Dunja styr klubben tillbaka in på symboldiskussionen. Det djupsinniga rotandet tar sig sin början i protagonistens benämning av sina familjemedlemmar. Mnemosyne påminner resten av klubben om att han alltid kallar sina föräldrar och farföräldrar för dessas förnamn, aldrig för pappa, mamma, farmor eller farfar. Protokollförare Charlotta inflikar att morföräldrarna är det undantag som bekräftar den nyss nämnda regeln - de kallas aldrig för något annat än just mormor och morfar. Unisont ropar klubben att detta visar på protagonistens distans till faderns sida av familjen. Stolta som små tuppar lutar sig tre fjärdedelar av klubben tillbaka och sippar på det nypåfyllda Hello Kitty-vinet medan ordförande Dunja fortsätter med en redogörelse för olika symboler i boken. Bland dessa kan nämnas modern och snäckan, där den senare står för den tidigares frigörelse från fadern. Vidare tar hon upp haren Mats, som vägrar ta di och inte vill bli klappad, och som snart dör. Likheterna med dess namne är enorma; pappa Mats står i emotionell isolation gentemot resten av sin familj, och dör således - i alla fall i protagonistens ögon.

Efter en, till och med med klubbens mått mätt, lång parentes innehållandes ämnen som Harry Potter, Stieg Larsson, Charlottas pappas jobb, mumintroll, hemliga ingredienser och fyllekakor går klubben vidare med att ta upp några av de problem som medlemmarna funnit med boken. Mnemosyne börjar med att säga att hon har problem med Eklunds val av tempus. Innan hon hunnit berätta färdigt blir hon avbruten av protokollförare Charlotta som raskt påpekar att Eklunds skolfröken inte skött sitt jobb på ett tillfredsställande sätt - karln har uppenbara problem med sin kommatering. Mnemosyne bryter tillbaka, och utvecklar sina tankar kring Eklunds tempus. "Det är svårt att skilja det historiska presens från det riktiga," säger hon, men fortsätter raskt med att konstatera att detta ju gör det lättare för läsaren att leva sig in i de historiska partierna. Ett konsekvent presens tjänar dessutom som symbol för att problemet fortfarande kvarstår. Effi fortsätter med att påpeka att kassettbanden faktiskt är i presens, vilket ytterligare spär på det historiska presens berättigande. Protokollförare Charlotta spinner vidare med att säga att ett icke-förändrat tempus bidrar till den drömska stämning som boken slår an. Protagonisten uttrycker vid ett flertal tillfällen sin osäkerhet på vad som är sanning, minne eller dröm. Genom att arbeta med denna tempusform överförs denna osäkerhet även till läsaren.

Vinet har här börjat ta ut sin rätt, och ytterligare en parentes (denna gång om olika midsommar- och ridskolelekar) infogas. När den är till ända berättar ordförande Dunja att hon, förgäves, försökt få tag på den Springsteenlåt som omnämns.

(Protokollförare Charlotta måste härmed be om ursäkt. Vid denna sena timme har vinet satt sig i fingrarna och gjort att de tidigare så prydliga anteckningarna ersatts av skakiga listor i punktform. Koherens och kohesion kan eventuellt komma att fattas härifrån och till slutet.)

Protokollförare Charlotta vill här hylla två saker. Hon börjar med Eklunds val att skriva 'vurpa' i stället för 'ramla', vilket hon med stjärnglansiga ögon menar är "ett ord som jag inte använt på sjutton år miiiiiinst", och fortsätter sedan med hans beskrivning av 'våt-varma thermobyxor'. Här tittar ordförande Dunja med förakt på resten av klubben och menar att "man ju inte behöver vara nån jävla författare för att skriva sånt, det där är ju mina minnen också". Resterande klubbmedlemmar tar tillfället i akt och häcklar, på riktigt mellanstadiemanér, ordförande Dunja för att hon "minsann bara är avundsjuk för att han får ge ut böcker men inte hon". Effi väljer att lyfta fram några av Eklunds förtjänster som författare, nämligen hans förmåga att se skillnaden mellan barnets perspektiv och den vuxnes, samt hans skildringar av pappan. Någonstans i allt detta kacklande och häcklande föds en diskussion om vad som egentligen är ett unikt sätt att uttrycka sig på. Klubben är totalt ense om att Eklunds sätt att skriva hänger samman med hans bloggande. Protokollförare Charlotta inflikar dessutom att Eklund inte är särskilt gammal, och ännu inte har funnit sitt specifika sätt att uttrycka sig på. Här inleds en mycket intressant diskussion om bloggande som uttrycksform, och dettas inflytande på den tryckta litteraturen. Via stopp som Glamourprinsessor, kort förberedelsetid och Warhols berömda fifteen minutes of fame går klubben vidare till att diskutera bokens könsroller.

(Protokollförare Charlotta ber härmed om ursäkt ännu en gång. Anteckningarna är här inte särskilt tydliga, och vissa luckor kommer därmed att ifyllas av protokollföraren. Eventuell misskreditering kan rapporteras via kommentarsfältet, varpå protokollförare Charlotta genast kommer att rätta till eventuella misstag asap).

Protokollförare Charlotta inleder med en kraftfull utläggning om män som "knarkat Ulf Lundell", komplett med armviftande och vinskvimpande, och inräknar i denna skara sagda Eklund, nätets Silverfisk, samt "nåra till som ja inte kommerihåg just nu". Ordförande Dunja tar upp Eva-Lotta med eksemet och Fanny. Tyvärr inbjuder inte mötets anteckningar till vidare utveckling av dessa tankar, varför protokollet raskt går vidare till nästa punkt i blocket: otrovärdighet i tonårspojkars beskrivningar av tjejer. Kontentan, om protokollförare Charlotta inte missminner sig helt, är att denna aldrig kan bli rättvis, då beskrivningen alltid kommer att göras mycket med analytisk än den i själva verket var. Författaren, menar klubben, försöker sig på att beskriva tonårslusta, men gör det i själva verket med den vuxnes ögon, vilket gör den, just det, otrovärdig.

Protokollförare Charlotta hittar här en digitalkamera, och tillbringar en alltför lång stund med att fota "jävligt konstnärliga" stilleben av vinbox, bok, block och kaka. På grund av detta missar hon en bit av diskussionen, och kommer tillbaka just när Effi säger att "det finns en parallell med vattnet". Hon påpekar att vattnet har smakat illa under hela hans uppväxt, men när han träffat Mia smakar vattnet gott och släcker hans (själsliga?) törst. Vad detta är en parallell till har protokollförare Charlotta dock ingen som helst aning om, eftersom hon varit för upptagen med sitt eget pysslande för att kunna lyssna.

Jävligt konstnärligt stilleben. Foto: Charlotta Ivanova

Diskussionen återgår till fadern. Effi påpekar att protagonisten letar bekräftelse. Han vill bli sedd av sin far, och han söker respekt från, såväl som för, äldre män. Unisont säger Effi och protokollförare Charlotta att pappans förhållande till protagonisten sker enbart på pappans villkor. "Han är där, han är med, men han blir aldrig bekräftad," avslutar Effi.

Mötet börjar här komma till sin ände. Ordförande Dunja vägrar säga några sammanfattande ord. I stället väljer protokollförare Charlotta och Mnemosyne att starta en ny diskussion om framsidebilden. "En person kan finnas där, för att sedan vara borta," säger protokollförare Charlotta med drömmande blick. "Foton kan hjälpa oss att skilja på minnen och drömmar," filosoferar Mnemosyne.

Effi får äran att säga de absolut sista orden om boken, och efter mycket funderande yttrar hon: "En fin beskrivning av hur det kan vara."

Vid pennan,

C.I.

070610
I det Djäkniska palatset mottogs vinet med gillande denna sena söndagskväll. Charlotta Ivanova tog tillfället i akt när bacchanterna smuttade på det första glaset (ergo: för en gångs skull höll käften), och inledde med en liten presentation av författaren.

Toni Morrison föddes 1931i USA och har arbetat som lärare och förlagsredaktör med målet att synliggöra afroamerikansk litteratur. 1988 vann hon Pulitzerpriset för sin roman Beloved, och lyckades kröna den bedriften med att få Nobelpriset i litteratur 1993. Hennes verk behandlar ofta ras- och klasskillnader och hon har blivit jämförd med Flaubert samt Dostojevskij - inget dåligt sällskap.

Brigaden inledde sin diskussion lite trevande då det fanns många håll att börja från, Song of Solomon är en bok som kräver en vaken läsare. Effi Briest tog på sig ansvaret att sammanfatta storyn och drog snabbt igenom plats, personer och handling. En liten schism uppstod då medlemmarna var oeniga om riktningen för huvudpersonens resa - söderut eller norrut. Detta klarades upp utan några bestående men hos någon av deltagarna. Huvudpersonen Milkman bor alltså i en av nordstaterna tillsammans med sin dysfunktionella släkt. Romanen behandlar förhållanden mellan familjemedlemmarna och Milkmans sökande efter sina rötter. Den utspelar sig till större delen under femtio- och sextiotalet och har på sina ställen inslag av verkliga händelser, vilket ger berättelsen autenticitet. Charlotta menar att på det viset framgår det att just denna familjs historia må vara påhittad, men samhällsbeskrivningen är korrekt. Milkmans bäste vän Guitar är en av medlemmarna i De sju dagarna, en grupp som sägs ha funnits på riktigt och varit en hämndorganisation bestående av sju afroamerikanska män (en för varje dag) som avrättade en vit man för varje svart man som blivit mördad. Andra autentiska personer som nämns är till exempel Malcolm X och Kennedy.

Här började medlemmarna friskt hugga detaljer att kommentera:

[Dunja]: Det är så vackert beskrivet. Pilate är en gudinna!
[Effi]: Trädet som Milkman kissade på, när det vissnar symboliserar det ju hans kommande död!
[Charlotta]: Han föraktar ju resten av det afroamerikanska samhället, trots att han är en del av det. En tydlig symbol för det är när Milkman går mot folkströmmen längs en trottoar - ingen går åt hans håll och han får knuffa sig fram.

Rasproblematiken i verket dryftas och Dunja menar att vi inte kan förstå vidden av den. Charlotta fyller i med att det är lite tabu att prata om ras i Sverige idag, men att den i USA fortfarande är ett faktum. Vi slänger oss med termen neoafrikaner och Charlotta nämner grundandet av Liberia i samma andetag. Bacchi brigad känner sig ense om att släktens efternamn, Dead, och sättet de fick det på symboliserar vilken status de svarta invånarna hade i USA på den tiden, de har inget att säga till om - de är döda. Suputen som vid slavarnas frigivning sjabblade på registreringskortet och gav släktens anfader namnet Dead får stå för det vita samhället, vilket förstör och förtrycker även med oflit.

En av frågorna inför seminariet var ju What's in a name? och smeknamnet Milkman kan tolkas på flera olika sätt, tycker vi. Dels får han det ju för att han upptäcks när han ammar sin mamma, trots lite för hög ålder. Ur ett lite friare amningsperspektiv kan det också betyda att han livnär sig på andra, till exempel hur han suger musten ur Hagar tills hon faktiskt dör. (Här lite funderingar kring hur hon egentligen dog. Tog hon livet av sig? Kanske dog hon av sorg? Som Arwen! suckar Mnemosyne och tänker på en skog långt borta...) En tredje tolkning riktar in sig på mjölkens färg, och menar att Milkman vill vara vit i ett svart samhälle. Splittringen mellan Milkman och Guitar kan också anas genom ett betydelsebärande namn, den prostituerade Sweet är kvinnan som förstår Milkman och vice versa. Guitar, vännen som nu försöker döda honom, hatar socker och godis, men det Guitar hatar kan Milkman förstå. Många karaktärer i boken har fått namn ur bibeln, och vi försökte få igång en diskussion kring frågan om de även hade lånat de bibliska karaktärsdragen. Här visade det sig tyvärr att medlemmarna i brigaden är ganska okristliga och har liten eller ingen uppfattning om bibliska personer. Medan fröknarna Ivanova och Briest försöker googla Reba (Rebecca) så inleder Mnemosyne och Dunja klappleken Fader Abraham istället, uppenbarligen nöjda med sig själva och den semikristna kopplingen. (Mnemosyne kände redan efter trekvarts glas vin att huvudet var på väg att bli luddigt, och var tacksam för kvällens roll som sekreterare. Då behöver man inte säga så mycket.) Vi enas om att titta på wikipedia (världens kunskapsbank nummer 1) efter några spännande skandaler om Hagar, Ruth, Pilatus (eftersom vi även här är lite oense till hans inställning vid Jesu korsfästelse), Rebecca och slampan Magdalena. Mnemosyne försöker glänsa genom att berätta historien om den vise kung Salomo och de två kvinnorna som slåss om ett barn - fröken Raskolnikova är inte så imponerad utan mest trött över att hon inte hann berätta den först. Dock hinner hon klämma in en kommentar:

[Dunja]: ...och sensmoralen är att det aldrig är roligt att dela med sig...

Mötet avbryts en liten stund då Effi behöver snacks "om hon inte ska dö på fläcken". Under tiden kommer diskussionen in på nyavlade hundraser, kärlek på gamla dar eftersom någon hade sett en dokumentär om pensionärerna Ebba och Torgny som funnit varandra, och till sist lejon som tappar bort sina mammor. När jordnötterna står på bordet (och vinboxen snart är slut) upptas fortsatt prat om att låna namn från bibeln.

[Charlotta]: Man gör det för att mena något, aldrig av en slump. Det är lättare för läsarna att relatera till redan kända personer, och att förstå personen om författaren har lånat karaktärsdrag också. Då behöver hon inte beskriva så mycket själv...

Brigaden funderar över annan litteratur som lånat ur bibeln och listar Till Damaskus av Strindberg och hela Narnia-serien av C.S. Lewis. Samtidigt hör man: suck, gospel och sånt hade ju dragit mycket mer folk från Dunjas håll när hon ondgör sig över Svenska kyrkan och vilken dålig PR de har gjort för sig. Hon nämner även att det gått utför med kristendomsundervisningen i Sverige. Vi (frk. Ivanova) hittar lite bibelsymbolik i stycket då Milkman är på sin resa och letar efter en grotta. Tidigare har han blivit jämförd (enligt vår tolkning) med en påfågel, vilken är för fåfäng för att kunna flyga - alla fjädrar tynger ner honom. Under sagda resa förlorar protagonisten successivt det mesta av sina saker och så att säga lämnar den gamla personen bakom sig. Han korsar en flod under vandringen vilket för oss symboliserar dopet.

Diskussionen går vidare till inslagen av magisk realism: det faktum att Pilate är född utan navel och därför möts med misstro av människor runt omkring henne, att det sägs att "hon kan flyga utan att lämna marken" samt att hon mer eller mindre rent fysiskt kan ändra skepnad och har kontakt med sin döde far, menar vi är exempel på det. Hon är bokens starkaste kvinnogestalt, den som vägrar gifta sig när hon blir på tjocken eftersom äktenskapet, i det samhället, alltid innebär bojor för kvinnan. Hon är den som med råstyrka försvarar sin dotter och den som med list får sin brorson ur fängelset. Att Toni Morrison är en erkänt feministisk författare upplyser Charlotta om och de övriga bacchanterna nickar medhåll. Sedan råkar samtalet halka in på det kommande presidentvalet i USA ett tag innan ordföranden för kvällen försöker sig på att hålla ett litet avslutande tal eller sammanfattning eller vad man ska kalla det. 

Ivanova pratar om temat flykt och hur man i bokens inledning, vid tiden för Milkmans födelse, möter en man som försöker men misslyckas, då han kastar sig från taket på ett sjukhus. Flykt smälter ihop med sökandet efter den egna identiteten och faktum att du är påverkad av din historia. Du kan aldrig fly det som varit, du blir aldrig heller färdig med dig själv. Du är aldrig fri. (Här var vinboxen slut för länge sen och två nya hade hittats, så brigaden ber om ursäkt för överdriven melodrama.)

Till slut tipsar ordföranden om en intertextuell referens: Lorraine Hansburys A raisin in the sun, som behandlar rasproblematik och sökandet av identitet.

[Effi]: Men dom jävla körsbären då..? Då karaktärerna i romanen verkar ha haft ett osunt förhållande till körsbär och åt det hela tiden, ville Effi gärna göra något av det. Tyvärr hittades inte körsbärsställena i boken och medlemmarna var nu alldeles för ofokuserade.

/ Mnemosyne

Efter förra gångens missöde försöker jag, Effi Briest, nu ännu en gång att publicera protokollet från Moberg-mötet. Jag har nu lärt mig av Dunja att man skriver sin post i Word först. Vidare kommentarer om hur man säkrast publicerar undanbedes. Irritationen har ännu inte lagt sig.

Mötet hålls hemma hos Dunja Raskolnikova eftersom det är hennes utvalda roman som behandlas denna gång. Romanen är Din stund på jorden av Vilhelm Moberg och den skrevs 1963. Samtliga av Bacchi Brigads medlemmar är närvarande. Dunja börjar med att dra lite basic fakta om Moberg, att han föddes 1898 i Småland, och han levde delvis i Småland och delvis i Amerika. Någon gång i livet skall han ha lidit av spanska sjukan och gruppen funderar lite på olika sjukdomar. Mnemosyne namedroppar skolios, då hon nyligen läst om sjukdomen. Charlotta Ivanova funderar på om spanska och engelska sjukan kan vara samma åkomma, men ingen vet.

Dunja berättar vidare att Moberg hade ett ovanligt brett ansikte, vilket också visualiserades för resten av gruppen i och med att Dunja visar en bild på författaren. Moberg drunknade år 1973, något som tros vara självmord.

Vinet, en box J.P. Chenet, rött kommenteras. Dunja tycker att det är lite blaskigt, och Mnemosyne säger att det inte spelar någon roll, att hon faktiskt snarare föredrar ett blaskigt rött vin.

Då Charlotta befriats från läskravet på grund av hon för tillfället läser humanisternas motsvarighet till T3, aka terminen from hell, behöver hon för att få ett sammanhang i mötet hon en sammanfattning av verket.

Romanen handlar om den åldrige Albert Carlsson som sitter i sitt hotellrum i San Fransisco och blickar tillbaka på sitt liv. Han sitter i hotellrummet och väntar på sin egen död, och ser tillbaka på sin stund på jorden och undrar över om han levt sitt liv som han velat. Albert är född i en fattig småländsk bondefamilj och han är ett av många barn. Tillbakablickarna till ungdomsåren rör mestadels Sigfrid, den äldsta brodern och fadern. Sigfrid, som är Alberts hjälte och förebild kan intertextuellt jämföras med Jonatan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Dunja påpekar att Lindgren sett upp till Moberg. Sigfrid är pacifist och lever livet som om varje dag vore den sista, han säger åt Albert att ta vara på sin stund på jorden. I Amerika har Albert varit gift två gånger och arbetat som affärsman, bl. a. Som mäklare. Han har inte trivts med rollen som affärsman, men aldrig bytt kärriärsbana. 

Rent strukturellt är romanen uppbyggd på tillbakablickar, vilket gör att tidsperspektivet skiftar mellan kapitlen. De kapitel som rör Alberts nutid, alltså på hotellrummet har ett modernt språk, till exempel är många främmandeord invävda i texten. Smålandskapitlen som rör en förfluten tid har ett mer gammaldags språk med bland annat småländska dialektord och talspråk. Variationen i språk och tempus gör att kapitlen bryter mot varandra. Mnemosyne som fört strukturen på tal vill också meddela att hon inte gillar amerika-kapitlen eftersom hon är särskilt förtjust i sekelskiftesbonderomantik (som numer är ett begrepp inom den svenska litteraturvetenskapen).

Havet kommer upp till diskussion. Vid ett tillfälle är Albert nära att gå drunkningsdöden till mötes, då han under en promenad överraskas av tidvattnet. Alberts rädsla för att drunkna relateras till Mobergs egen död och Charlotta som tidigare påpekat att havet symboliserar evigheten, undrar nu om någon i gruppen är närmre bekant med Mobergs författarskap. Hon tänker att havet kanske varit ett genomgående tema, en slags inre demon hos Moberg. En pinsam tystnad uppstår och några tar en klunk vin för att se sysselsatt ut. Dunja säger att hon minsann läst Utvandrarserien. Havet lämnas.

Mnemosyne blir plötsligt nedstämd och påpekar hur deprimerande det är att läsa Din stund på jorden eftersom hon själv börjat fundera på sitt liv och om hon lever det som hon vill. Hon vill absolut inte sitta som Albert och ångra allting.

Dunja vill istället diskutera enbuskarna och deras symbolik. Charlotta undrar om det rör sig om någon biblisk referens och den tämligen hedniskt uppfostrade Effi utbrister ”de här jävla bibelreferenserna!”  Enbuskarna som vid Sigfrids död traditionsenligt planteras utanför farstun kan också symbolisera Alberts främlingskap. Det är enbuskarna han förknippar med sin barndoms Småland men det är också enbuskarna som sticker honom illa när han återvänder till hembygden. Dunja påpekar att främlingskapet är ett centralt tema i romanen. Albert känner sig efter årtionden i Amerika ännu inte hemmastadd, utan känner sig som en främling i ett annat land. Vid återvändandet till sin barndoms Småland känner han sig heller inte där hemma, eftersom allt har förändrats sedan han åkte. Kanske symboliserar enbusken Alberts rötter. Dunja menar att hon som är uppväxt i de vitt skilda landskapen Skåne och Dalarna, väl kan relatera till det främlingskap Moberg illustrerar.

Vidare vill Dunja diskutera Albert och relationen till hans föräldrar och gruppen menar att den är av det kyligare slaget. Å andra sidan kanske det vore en anakronism att anta att föräldrarna skulle vara ömsinta och kärleksfulla mot barnen. En fattig bondefamilj var tvungen att arbeta för överlevnad och barnen användes tidigt till arbetskraft. Fadern är dock värd att behandla närmare, han är hård och sträng, men bakom honom står den ännu strängare modern. Föräldrarna är strängt kristna och barnen tillåts inte sväva ut. Det är fadern som av Albert skuldbeläggs efter Sigfrids död, Albert menar att fadern skickade Sigfrid in i döden då han fick Sigfrid att ta värvning. Fadern skuldbelägger Albert när denne talar om att han tänker emigrera till Amerika. Dunja påpekar att Mobergs egna föräldrar var mycket kritiska till hans egen resa till Amerika, vilket kan rättfärdiga en viss självbiografisk tolkning. Relationen till föräldrarna är inte varm eller kärleksfull, utan mer affärsmässig, vilket kanske har bidragit till Alberts eget beteende som familjefar, påpekar Effi.

Diskussionen går vidare in på Jesus-Jensen och hans funktion i romanen. Dunja frågar om det kan vara så att han symboliserar någon slags domedagsprofet, varpå Effi och Mnemosyne skrattar till. Han står ju i vägkorsningen och profetiar om domedagen. Dunja rodnar klädsamt. Jesus-Jensen får i egenskap av skandinav möjligen stå som en motpol mot det amerikanska framåtsträvandet, om vi nu ska se Skandinavien som något bakåtsträvande. Jesus-Jensen är en idealist, en övertygad som ser det som sin livsuppgift att upplysa människor om bilismens offer. Dunja tycker att man kan se honom som någon form av Hermes-figur. Frågan om hans funktion i romanen återstår dock.

Alberts kärleksaffärer dyker upp och gruppen diskuterar Alberts syn på kärlek. I Amerika har han varit gift två gånger, båda äktenskapen har krackelerat och barnen från de båda äktenskapen har han föga eller ingen kontakt med. Vid ett tillfälle i romanen sitter den åldrande Albert på hotellrummet och tänker tillbaka på Katrin, sin ungdoms kärlek. För Albert är Katrin den fulländade kvinnan och han tänker att hans liv kanske hade varit mycket bättre om han vågat försöka med Katrin. I likhet med Jesus-Jensen, som anser att livet var bättre förr dvs utan bilar, menar Albert att livet var bättre förr, när han hade möjligheten att träffa Katrin. Han funderar över Sigfrid och hur denne brukade prata om att det är viktigt att göra det bästa med sin stund på jorden.

(Plötsligt har diskussionen tagit en helt ny vändning och Dunja undrar om en Åsa Moberg kan vara en presumtiv dotter till Vilhelm. ”Stackars Moberg, tänk om det är hans dotter, hon som visade lökarna i en tidning förut”, säger Dunja och hennes ansikte har ett uttryck av avsmak.)

Det mest centrala temat i romanen är döden, och den dyker upp i olika skepnader. Alberts egen död är den centrala, men sätts i opposition till hans stund på jorden, hans liv. Albert försöker reda ut huruvida han är redo att dö med gott samvete efter det liv han levt. Sigfrids död är det som får Albert att ta ett eget beslut om sitt eget liv, nämligen att emigrera. Sigfrids död ställs i opposition till hans liv. Sigfrid var den som njöt mest av livet, ville få ut det mesta av sin stund på jorden, men det är också han som dör först. ”Det är också så här, den här gäddan, vad är det med den?” frågar Dunja och Effi tror att gäddan kan symbolisera Sigfrids lust att fånga lyckan. Sigfrid misslyckas, Albert försöker efter Sigfrids bortgång att fånga gäddan, men hittar den aldrig. Gäddan kan därför symbolisera lyckan, Sigfrid har den på kroken, men tappar den. Detta kan vara att jämföra med att Sigfrid innan militären har en chans att få ett lyckligt liv, men genom värvningen förlorar den. Albert som aldrig finner gäddan, söker hela sitt liv, men finner ingen lycka.

Alberts liv och död sätts i opposition mot Sigfrids, Albert lever länge och olyckligt och Sigfrid kort men lyckligt.

Slaktar-Jonas är också en slags Hermes-figur, med honom kommer döden. Jesus-Jensen kan eventuellt ställas i opposition till Slaktar-Jonas, då han är den som predikar om livet och ber människor att sluta köra bil, något som kan leda dem till döden.

Faderns död blir på ett sätt ett avslut på Alberts Sverige. Efter faderns död finns det inte längre något kvar i hembygden och det klipper också av hans band med fosterlandet. Enbuskarna kommer återigen upp till diskussion och frågan om dess symbolik kvarstår.

Döden sätts i relation till livet också i avsnitten med hunden och kaninungarna, faderns fågeljakt och Sigfrids militärtjänstgöring.

Mötet avslutas med en liten diskussion kring ämnet fader/son-relationen Albert och fadern emellan och Effi vill gärna göra en psykoanalytisk tolkning, på lekmannamanér.

Uppväxtskildringarna är nu på paus, nästa bok skulle ha varit Sigge Eklunds Det är 1988 och det har just börjat snöa som Charlotta valt. Romanen kommer att behandlas vid ett senare skede (säg juni?), eftersom Charlotta har ett pressat skolschema. Nästa roman som behandlas kommer därför att vara Toni Morrisons Song of Solomon, då den står på Charlottas kurslista. Charlotta kommer att vara ordförande vid nästa möte som kommer att hållas hemma i hennes nya residens. Mötet kommer att äga rum omkring den nionde april.

Efter att Charlotta avvikit för studier och kartongpackning och Mnemosyne gått till sängs tömmer Dunja och Effi boxen eftersom att ingen av dem kan avgöra när det är dags att runda av.

/ Vid tangenterna, Effi Briest

19 nov 2006 

Mötet hålls hemma hos samtliga medlemmar, typ. Ordförande Mnemosyne öppnar mötet och hälsar alla välkomna till kvällens bokmöte. Därefter stirrar hon stint på medlemmarna och påminner dem om att det viktigaste med mötet är att kommentera vinet, samtidigt luktar hon frenetiskt i sitt eget glas. Samtalet kretsar en lång stund runt alkohol.

Ordförande för sedan tillbaka samtalet till boken och berättar för medlemmarna om en radiointervju med kvällens författare som hon tagit del av. I den intervjun berättar författaren om hur bokens titel kom till. Medlemmarna diskuterar därefter duon Sigfrid och Roy och hur en av dem blev allvarligt skadad av en av tigrarna. Ingen i Bacchi Brigad vet hur gammal en tiger kan bli, men nyfikenheten kring frågan visar sig vara stor. Tillbaka till radiointervjun: enligt författaren representerar tigern i titeln bokens huvudperson, alltså sonen Jonas. Medlemmarna spinner vidare på detta resonemang och menar att Sigfrid och Roy kanske symboliserar pappan och tigern symboliserar sonen. Alltså:

Pappan= Sigfrid och Roy

Sonen= Tigern

I båda fallen försöker en person (eller duo) att styra en annan person (eller tiger), men den underlägsne biter eller sårar den styrande individen.

Effi Briest: Pappan kanske är en unik tiger. Han är ju rebellisk.

Att vara rebellisk och upprorisk är något av en röd tråd genom hela boken. Kanske kan det även vara så att karaktärerna i boken gör uppror mot författaren.

(Samtalet glider här in på vinet ytterligare en gång.)

Mnemosyne: Boken har blivit en maktkamp mellan Jonas och Kadir. De är osams om allt.

Maktkampen är tydlig genom hela boken. En maktkamp utspelar sig mellan nästan samtliga karaktärer och gentemot samhället.

En lista på genomgående tema i boken sammanställs:

1. Maktkampen (se ovan)
2. Språket
3. Titeln
4. Kadir
5. Sanningen
6. Frågan kring vem som är tigern

Effi Briest: Inte heller Kadir verkar veta vem pappan är. Hans bakgrund är oklar. Pappan ljuger om sina föräldrar då han säger att de var framgångsrika och lyckade individer. Både Jonas och pappan idealiserar på så vis sina föräldrar.

Samtalet styrs nu in på frågan om vem Kadir egentligen är. Kan han vara pappans alter ego?

Mnemosyne: Karaktären Kadir känns essentiell. Synd att vi har glömt bort den.

Efter detta konstaterande vill Effi Briest veta varför författaren använder sig av det smått fantastiska språket. Använder han det för att visa hur det kan gå om man inte ser upp? Språket har en tydlig ställning i boken, dels med tanke på hur den är skriven och dels med tanke på Jonas grammatikbok som han sammanställer till pappan och Kadir.

Språket har nog bidragit till att ett stort antal ungdomar som har läst Ett öga rött blev besvikna när de läste Montecore. Det är knappast en bok för ungdomar.

Här smäller Mnemosyne till med en intertextuell referens till boken Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer. (Alla jublar och hetsar sekreteraren att notera den intertextuella referensen). I denna bok återfinns en liknande brevkorrespondens som för handlingen framåt.

Medlemmarna är överens om hur sorliga pappans ambitioner och bakåtsträvande är. Efter alla motgångar förnekar han sin bakgrund, antar ett svenskt alias och pratar endast sin knackiga svenska. Kan då titeln vara en parodi på ”en svensk tiger”? Pappan lär sig ju aldrig riktig svenska.

Effi Briest: Kanske symboliserar det integrationen. Tar man bort för mycket av sin personlighet och sitt modersmål så tiger man istället. Här avbryter hon dock sig själv och ställer sig undrande till hur någon kan vara ihop med Linda Rosing. Effi Briest har denna dag träffat en livslevande person som varit ihop med vederbörande.

Gårdagens kväll analyseras djupare än boken någonsin gjorts under mötet. Detta ska ej antecknas då det absolut inte bör finnas på pränt.

Två saker är däremot värda att noteras:

1. Mnemosyne anses vara foxy och vettig.
2. Det finns pojkar som inte drar sig för att sjunga och ackompanjera sig själva med gitarren för flickor som råkat sova hemma hos dessa.

Mysteriet med att killar är dåliga på hushållssysslor analyseras. Kvällen avslutas med att medlemmarna förvånas över att ingen tar om på vinet. Är vi för bakfulla, eller har vi blivit vuxna? Frågan hänger löst…