Bacchi Brigad

Efter en på sedvanligtvis nagelbitarspännande lappdragning, står det klart att brigadens nya tema kommer vara dystopier. För den oinvigde tjänar Wikipedias sammanfattning som en bra aptitretare inför vad som komma skall: "En dystopi är en fiktiv och futuristisk skildring av ett mardrömsliknande samhälle, ofta med ett politiskt budskap. Ordet är en sammansättning av grekiskans negation dys och utopi." Brigaden har med andra ord en munter period att se fram emot...

Efter en tids funderande och begrundande har följande titlar valts:

Orwell, George: 1984 (Dunja)
Huxley, Aldous: Brave New World (Charlotta)
Zamjatin, Jevgenij: Vi (Harry)
Boye, Karin: Kallocain (Effi)
Bradbury, Ray: Farenheit 451 (Mnemosyne)

(som ett bevis på hur tematypiska titlar brigadmedlemmarna, helt efter egna små huvuden, valt, är samtliga titlar även med på tidigare nämnda webbaserade encyklopedi. Detta inom parentes.)

Fredagen den sjunde december är det dags för temats första möte. Frk Raskolnikova står som ordförande, och öppnar därför portarna till sitt hem på en tid som meddelas av henne vid ett senare tillfälle.

Vid pennan,
Eder, C.I.

Det är en decimerad brigad som har samlats i det Briefska palatset. Det senaste tillskottet, vännen och brigadisten Harry Haller ligger nedbäddad med influensaliknande symptom, och kan inte närvara vid kvällens diskussion - i alla fall inte i person. Via den så kallade cyberrymden pockar han på uppmärksamhet, och tillägnas då och då en liten tanke och en mental nässpray av övriga medlemmar.

Efter att vinet i sedvanlig ordning har avsmakats är det dags för ordförande Effi att presentera kvällens verk och författare. Erica Jong, född 1942, uppvisar stora likheter med Isadora, huvudpersonen i hennes roman Fear of Flying (1973). Hon är uppvuxen i en judisk familj med en musicerande pappa och en konstnärande mamma och ett flertal systrar, varav en - liksom Isadoras syster Randy - flyttade till Libanon för att gifta sig. Hon är för närvarande gift med make nummer fyra. Make nummer ett var Jongs high school sweetheart, men visade sig efter hand lida av schizofreni - precis som Isadoras första make. Make nummer två var, precis som Isadoras andra make, psykolog av kinesisk härkomst. Paret bodde, precis som Isadora och Bennett, under en period i Europa eftersom maken, precis som Bennett, tjänstgjorde som militärpsykolog.



Foto: Charlotta Ivanova

Jongs tredje äktenskap behandlade hon i de två romanerna How to Save Your Own Life (1977) och Parachutes and Kisses (1984). Make nummer fyra, som så vitt brigaden vet inte fått någon bok skriven om sig - än, arbetar som skilsmässoadvokat. På grund av hans yrkeserfarenheter och Jongs tidigare äktenskapserfarenheter bestämde de sig för att skapa ett äktenskapsförord. När tio problemfria äktenskapsår hade passerat bestämde sig de lyckliga tu för att bränna dokumentet - en rit som sedan anammats av par världen över.

Erica Jong har en dotter som följt i sin mors fotspår på mer än ett sätt; hon är, precis som sin mor, författare, och skriver, precis som sin mor, om händelser ur sitt eget liv. På mer än ett sätt - att vara dotter till en av världens mest framstående kvinnosaks- och dito sexskildrare har satt spår; spår som nu behandlas i hennes böcker.

För att få struktur på kvällens diskussion har Effi förberett frågor som brigadisterna i förhand fått fundera över. Ämnena som ska komma att diskuteras lyder som följer:
- Den kvinnliga sexualiteten skildrad ur ett kvinnligt perspektiv
- Familjen som institution
- Titelns betydelse
- Psykoanalysens betydelse för protagonisten

Till dessa ämnen vill sekreterare Charlotta även tillfoga
- Kulturella stereotyper

Mnemosyne inleder med att påpeka att självaste Henry Miller var ett uttalat fan av Jongs arbete, och att de två sysslat med brevkorrespondens (eller "mailat" som den binärkodspåverkade Mnemosyne så vackert uttryckte det).

Dunja åtar sig den numera stående uppgiften att sammanfatta verket. "Det handlar om en kvinna som inte kan finna ro," säger hon. "När hon hittat rätt man kommer hon lugna ner sig. Hon är gift med en psykolog och inleder en affär med en psykiater som hon sedemera bilar iväg med. Under deras resa genom Europa berättar hon om sitt liv, både för Adrian och för läsaren."

Mnemosyne flikar här in att hon har grava problem med karaktären Adrian, något som resten av brigaden håller med om. Adrian är tecknad som en osedvanligt osympatisk karaktär, och det är svårt att förstå varför Isadora faktiskt väljer att ha ett förhållande med honom.

Ordförande Effi styr in diskussionen på titeln. Fear of Flying, eller Rädd att flyga, som den svenska översättningen lyder, går att tolka på flera olika sätt. Dels syftar den till Isadoras bokstavliga flygrädsla, dels till att flyga som person. Det handlar om att släppa grepp och trotsa konventioner, att våga lita på att de egna vingarna faktiskt bär. Det handlar också om att våga lita på den egna förmågan - som författare har Isadora många gånger känt sig nästintill vingklippt, men i takt med att hon växer som person, börjar hon lita mer och mer på sin egen förmåga. Sekreterare Charlotta påpekar att Isadora även uppmärksammar andras rädslor. Ett erkännande är som bekant första steget mot att kunna förändra. Isadora menar på att hon i alla fall har erkänt att hon lider av flygrädsla, medan andra karaktärer vägrar att ens erkänna sina problem.

Mnemosyne påpekar att Isadora inte direkt har några kvinnliga förebilder att forma sig själv efter. Mamman ("den flummiga") och systern Randy ("den gifta") står för två motpoler, varav ingen framstår som särskilt lockande för Isadora. "Hon producerar som om det inte fanns någon morgondag," lyder Mnemosynes bitskta omdöme om Randy.

Effi menar att boken var bäst i början, att den tappade lite av sin vasshet ju längre tiden gick. Hon får dock mothugg av sekreterare Charlotta och Mnemosyne, som med stjärnglans i blick menar på att den var "jääättebra" rätt igenom. Dunja säger att hon tyckte att den var roligt och kvick i början, men gick över till att bli mer allvarlig mot slutet. Både Dunja och ordförande Effi har känt igen mycket av sig själv i Isadoras grubblerier om den egna personer, och Dunja hyllar Isadoras monolog så till den milda grad att hon funderar på att sätta upp den på väggen. 

Sekreterare Charlotta vill jämföra dagens bok med de tidigare inom samma tema. "De har alla en sak gemensamt: de har ett rykte om sig att vara böcker om sex, när de i själva verket faktiskt innehåller ganska lite av den varan. Själva sexdelen har haft en ganska liten del i berättelserna, det har istället handlat om så mycket mer. Trots att det har varit viktiga böcker med viktiga budskap, omges de av ett rykte att bara handla om sex."

När en relation nu etablerats med de tidigare böckerna inom ämnet, leder diskussionen in på ämnet smuts - en företeelse som diskuterades högt och vilt under mötet om Henry Miller. Sekreterare Charlotta vill se smutsen som normbrytande, genom att vara smutsig undviker hon att objektifieras. Ordförande Effi försöker febrilt komma ihåg huruvida den inledande fantasin om det knapplösa knullet faktiskt innehållet en smutsig man - kanske kan smutsen stå för de "smutsiga" delarna av oss själva?

Ordförande Effi vill, som den tysklandsfantast hon ju är, diskutera den bild av Tyskland och tyskar som presenteras i boken. Sekreterare Charlotta vill bredda ämnet till att innefatta även andra grupper som finns beskrivna, och brigaden enas därför om att diskutera kulturella stereotyper.

Ett gemensamt och inledande hånskratt riktas mot (den amerikanska) författaren, som gång efter annan pratar om tyskarna runt omkring henne - trots att hon befinner sig i Wien. Sekreterare Charlotta påpekar att det drar ner förtroendet för författaren om hon har missat en så basal sak i sin research som att kolla vilket land hon befinner sig i. Ordförande Effi menar att Isadora (och i förlängningen då också Erica Jong själv) uppvisar en väldigt snäv syn på vad tyskhet egentligen innebär. Isadora ser alla tyskar som förbrytare. För att själv komma från en förtryckt grupp uppvisar hon väldigt liten tolerans mot andra - trots att den som själv utsatts för förtryck och förföljelse borde känna igen förtryck när han eller hon själv ser det. Sekreterare Charlotta vidgar Jongs snävsynthet till att innefatta hennes beskrivelse av Libanonvistelsen - i Jongs ögon synes araber vara svettiga, illaluktande, ha dålig hygien och osunda förhållanden till sina släktingar, ett omdöme som känns, så att säga, lite sådär.

Efter denna totala dissektion av Jongs kulturkrockande, glider diskussionen tillbaka till att innefatta Adrian. "I hans försvar måste man ju ändå erkänna att han faktiskt hyllar hennes kropp precis som den är," säger ordförande Effi. "Bennett och Adrian representerar olika sidor hos henne själv," fortsätter hon. Mnemosyne menar, något syrligt, att "det är ju skönt att slippa analysera henne - hon gör det ju så bra själv." Med dessa slagkraftiga ord i ryggen glider diskussionen snabbt över till nästa ämne - psykoanalysens betydelse för protagonisten. 

Sekreterare Charlotta inleder med att säga att det ju är väldigt talande att de befinner sig på konferensen - alla analyserar alla, vare sig man vill det eller ej. Mnemosyne påpekar att skrivande fungerar som terapi för Isadora, i alla fall under vistelsen i Paris. Ordförande Effi visar på det manliga förtrycket genom att hänvisa till "han som inte vill att hon ska skriva". Mnemosyne svarar att han i alla fall är bättre än "han som vill att hon ska bli sekreterare." Sekreterare Charlotta menar att skräcken för att "bara" bli sekreterate lever kvar - Isadora har, hur korkat det än kan te sig för en författare, vägrat att lära sig skriva maskin, allt för att undvika att bli reducerad till en enbart reproducerande kraft.

Ordförande Effi kommer in på synen på barnafödande. För Isadora betyder barnafödande att kvinnan ger mannen ett barn. Genom att föda barn blir kvinnan reducerad till att fungera som avelsmärr, något som Isadora av förklarliga skäl vägrar att ställa upp på.

Sekreterare Charlotta hävdar att konsekvenserna av sexualiteten så tydligt är visade i texten. För att undvika graviditet använder Isadora sig av ett pessar - en preventivmetod som hon inte kan lita på till hundra procent. Detta medför att en aktiv sexualitet för henne, liksom för alla andra kvinnor, är förenad med konsekvenser. Om hon skulle bli gravid är det hennes ansvar, mannen kan bara vända sig om och försvinna därifrån. Återigen glider diskussionen in på Adrian. Hur osympatisk han än är tecknad har Jong i alla fall lyckats med en sak - att få brigadisterna att disktutera honom.

Mnemosyne påpekar att de förebilder som Isadora och vännen Pia har inte är särskilt uppmuntrande - antingen är de bittra ungmör eller självmördare. För att belägga detta citerar hon ett längre stycke, som symptomatiskt nog slutar med meningen "[s]o the search for the impossible man went on." Oavsett hur mycket Isadora letar efter en kvinnlig förebild, slutar jakten med att leta efter en man. Efter att Mnemosyne påpekat förekomsten av Corderoytyg i tre av de fyra erotiska skildringar som brigaden läst, ställer sekreterare Charlotta kvällens kanske viktigaste fråga: är corderoy det nya, eller, mer riktigt, det gamla lacket?

Frågan lämnas utan svar, och brigaden fortsätter med att diskutera familjen som institution. Mnemosyne påminner oss andra om hur Isadoras mamma påpekat att hon egentligen aldrig velat ha barn - för modern har barnen inneburit att hon själv tvingats längre bort ifrån sin egen konst. Detta lever naturligtvis kvar i Isadora, dels i ett dåligt samvete gentemot sin mor, dels i att Isadora är rädd för att skaffa barn, eftersom det skulle knuffa henne längre bort från sin konst - skrivandet. I systrarna Isadora och Randy ser vi två starka motpoler. Anmärkningsvärt är att Randy, sin konformitet till trots, är den som rebellerat mest gentemot modern - att gifta sig och föda en strid ström med barn kan även det vara ett uppror, om än i det lilla formatet. Mnemosyne menar på att reproduktionen kontrasteras mot egenglädjen, något som syns tydligt i de båda systrarna. Ordförande Effi påpekar att Isadora ju faktiskt vill ha barn tillsammans med Adrian. Blodbadet på slutet kan ses som en symbol för Isadoras uppbrott från Adrian. När en okänd man erbjuder henne hjälp i hennes jakt efter tamponger avböjer hon - Isadora pre den utveckling hon gått igenom skulle säkerligen ha tagit emot den. Isadora post Adrian har lärt sig att stå på egna ben, och hjälper nu sig själv i stället för att ta hjälp av andra. 

Mnemosyne säger att Isadora ju faktiskt blir ledsen när hon på slutet pratar om hur hon (hon!) förstörde sin och Adrians relation. Trots att hon blivit så upplyst, har hon ännu inte kommit så långt att hon insett att även Adrian spelat en stor roll i hur deras relation ändade. Ordförande Effi muttrar "den kvinnliga skulden" som svar, och får nickande bifall från övriga brigadister. Dunja menar att Isadora tar väldigt stor plats - större än Miller gjorde i Tropic of Cancer. "Gör hon verkligen det - eller tycker man det för att hon är kvinna" ställer övriga brigadister unisont som motfråga. Ordförande Effi fortsätter genom att påpeka att texten ju faktiskt är berättad ur Isadoras perspektiv. "Kommer det någonsin på tal huruvida Bennett vill ha barn eller ej?" frågar Mnemosyne, och får ett nekande svar. Unisont säger brigadisterna att Bennett inte är någon bad guy - han och Isadora är helt enkelt bara inte i synk med varandra.   

Mnemosyne kommer med en mycket kraftig scen från boken - Isadora är så osäker på vem hon egentligen är att hon inte ens vet vad hon har för färg på ögonen! Hela brigaden är upprörda över att det har tagit Isadora nästan trettio år att bli bekväm med sin kropp, att acceptera den precis som den är. Dunja refererar till när Isadora på slutet faktiskt har funnit ro i sig själv: "How little our happiness depends on: an open drugstore, an unstolen suitcase, a cup of cappuccino! Suddenly I was acutely aware of all the small pleasures of being alive."

I ett försök att sammanfatta Isadoras nyfunna säkerhet säger Mnemosyne att "en ensam människa ÄR en komplett människa!"

Ordförande Effi påpekar att varje kapitel inleds med citat från olika författare, citat som syftar till att slå an den ton som kapitlet sedan ska komma att präglas av. Brigadens gode vän D.H. Lawrence är citerad inte mindre än två gånger, något som brigaden jublar åt. Ordförande Effi påminner brigadisterna om att den första boken bokklubben behandlade begagnade sig av exakt samma knep. För att ytterligare knyta ihop med vänner från förr uppmärksammar Mnemosyne återigen Jongs relation till Henry Miller, och det faktum att de båda ägnar sig åt namedropping i ett rasande tempo. Sekreterare Charlotta vill inte vara sämre, utan påpekar att Isadora ju lärt sig om orgasmer av Lady Chatterley - något som brigaden ställer sig mycket frågande inför. För vart tusan var de orgasmerna? Dunja kopplar ihop med den diskussion om fin- och fulorgasm som förs i boken (där den fina är den som sker tillsammans med en manlig älskare, och den fula den som kvinnan får för egen hand (och ja, pun är här helt och hållen intended)). 

Som avslutning försöker medlemmarna samlas kring några sammanfattande ord om boken. "Naturlig!", hyllar Dunja boken med. "En skön beskrivning av hur en kvinna har ett sexuellt förhållande," säger ordförande Effi. "Andra vågens feminism sedd ur Woody Allens ögon," drämmer sekreterare Charlotta till med. "Frihet genom trygghet kontra frihet genom att inte veta morgondagen," säger Mnemosyne drömskt. 

Ur diskussionssynpunkt sett är mötet härmed avslutat. Men det kommer mer, kära vänner. Det kommer mer. "Våra liv kommer att förändras," beskriver Dunja det som komma skall. Och sanna hennes ord, det kommer de. Våra liv, alltså. Men mer om det senare.

Vid pennan,
Eder C.I.