Bacchi Brigad

vill jag härmed utveckla det begrepp som jag under mötet angående Henry Millers Kräftans vändkrets hastigt nämnde. Begreppet jag nämnde, och under mötet inte vidare kände mig mogen att vidare förklara var prostitutionsromantik. Jag hade under mötet enbart en avog inställning till Miller och hans verk, men har nu samlat tankarna och gör ett försök att utveckla mitt resonemang.

Prostitutionsromantiken är en genre som lovprisar de prostituerade, ur en manlig synvinkel. Det är en genre som inte problematiserar yrket i sig, genren ser bara till det positiva i att vara prostituerad, eller hora [som är ett lättare ord att stava på dator, om än grövre], och då ser man bara till vinsterna för mannen. Hur kvinnan som lever med yrket mår, känner eller anser om sig själv eller männen, är något man inom prostitutionsromantiken helt bortser från.

Författare som Miller, och i viss mån tidigare avhandlande Coelho, ser kvinnan, den prostituerade som ett verktyg för mannen att använda då lusten blir männen övermäktig.

Det är en smutsig genre som romantiserar världens äldsta yrke utan att ta hänsyn till yrkets konsekvens för kvinnan, eller till bilden av kvinnan och hennes sexualitet för den delen. Bilden av den prostituerade som målas upp i Kräftans vändkrets är i viss mån naturalistisk, då deras yttre lyten eller veneriska sjukdomar beskrivs utan krusiduller, men det är också en okänslig bild av dessa kvinnor som målas upp. För romanens protagonist används de prostituerade som objekt, ej som vare sig kvinnor eller ens sexuella väsen. I många fall brukas våld under själva akten och detta ifrågasätts icke.

Man kan här ifrågasätta huruvida det är Henry Millers sak att problematisera den prostituerades ställning i samhället, det inser jag. Men, det som retar mig inom denna genre är att det är just manliga författare som målar upp en romantiserad bild av prostituerade och genom detta befäster tanken på att det är mäns förbannade rätt att vända sig till prostituerade. Att det på något sätt skulle vara en rättighet, en ynnest för en man, halt eller lytt, rik eller fattig, äcklig eller sofistikerad, att utnyttja dessa kvinnors levnadsvillkor.

Jag är medveten om att Henry Miller skriver en roman ur ett manligt perspektiv och yadda yadda, men genom att romantisera handlingen att idka sexuellt umgänge med prostituerade är inte bara kränkande mot kvinnor, inte minst de prostituerade kvinnorna, utan även en kränkning mot det manliga könet. Att ha sex med prostituerade skulle ju i så fall betyda att en man inte är kapabel att skaffa sig en kvinna på vanligt sätt, att män måste nedlåta sig till att betala för njutning. Och jag kan inte undvika att ställa frågan; vad är det för njutning man får, genom att betala för ett samlag med någon som gör det för ekonomisk vinnings skull, och inte på grund av sin egen lusta?

Detta leder oss då direkt in på sexualimperialismen, där kvinnans sexualitet förtrycks, och där man anser att kvinnans kropp och sexualitet inte är hennes egen, utan tillhör mannen. Tanken i sig är ju barock, men dessa genrer existerar, och det är vår [i egenskap av kvinnor] förbannade skyldighet att problematisera dessa genrers existens och tankesättet dessa förmedlar.

Jag hoppas att jag i och med denna post lyckats sprida lite ljus kring mitt tidigare något luddiga resonemang.

 

Vid pennan

Effi Briest

Kvällens möte skiljer sig från föregående brigadträffar. Brigaden har nyligen mottagit en ansökan om medlemskap från en Harry Haller, som under en tidigare träff voterats in av samtliga medlemmar av Bacchi Brigad. Han beviljas medlemskap dels på grund av sin könstillhörighet (som Herr Haller mycket riktigt påpekade i sin ansökan, är Bacchi Brigad snedrekryterad ur genusaspekt), dels då Brigadens grundare tror och hoppas att han kan tillföra nya tankar, intressanta resonemang samt ett trevligt sällskap.
Harry Haller är inviterad som bisittare i denna afton och får i mötets slutskede offentliggöra huruvida han önskar inträda eller ej.

Kvällens möte skulle ha, på grund av initieringsritsskäl, hållits i ett valv med 1700-talsatmosfär, men planen misslyckades och plan b fick sättas i verket. Mötet hålls, av möbleringstekniska skäl, hemma hos Effi Briest, trots att Dunja Raskolnikova håller i ordförandeklubban denna afton.
Då 1700-talsvalvet ej fanns att tillgå får Brigaden efter bästa förmåga skapa en egen litterär stämning med hjälp av två soffor, ett bord med ryskmönstrad sjal som duk samt två kandelabrar. Kvällen till ära är de fyra grundarna till Brigaden finklädda i sina bästa litterturkläder, färgtema svart. Sjal obligatorisk. För att krydda outfiten lite extra hade såväl Charlotta Ivanova som Effi Briest prytt hjässan med den franska baskern. En förväntansfull Harry Haller gör entré, något mer kulört än övriga medlemmar.

 

Mötet kan börja. Dunja Raskolnikova öppnar mötet med en skål och hälsar alla välkomna. Vinet kommenteras, denna gång är det rött vin som dricks. Hösten är här och rosésäsongen är således över. Vinet får med beröm godkänt.

Dunja inleder med att berätta att Henry Miller levde mellan 1891-1980 samt att han föddes i New York, skyndar sig att tillägga "i USA", som om ingen visste var New York ligger. Henry Miller blev känd för sina banbrytande böcker med samhällskritiska, mystiska, och som i kvällens verk, erotiska inslag. Hans mest kända verk är; Tropic of cancer (1934), Tropic of capricorn (1939) och Black spring (1936). Dessa tre romaner blev bannlysta och fick smugglas in i Amerika på grund av sitt innehåll. Henry Miller var inte bara författare, utan även kostnär. Han höll sig med ingen mindre än Anais Nin som älskarinna (som har skrivit förordet i en av de inför mötet lästa upplagorna). Henry Miller levde som exilamerikan i Paris, Frankrike, där han arbetade som korrekturläsare på Chicago Tribune och umgicks med likasinnade konstnärssjälar. Miller verkar ha varit en snyltare som överlevt på att leva på sina vänner och älskarinnor. Dunja Raskolnikova och Effi Briest utbyter en blick i samförstånd och tänker båda på deras gemensamme vän som torde ha blivit god vän med Miller om de varit samtida. 1940 flyttar Miller efter tio år i Paris till Califonien, USA där han fyrtio år senare också går bort.

Romanen Kräftans vändkrets publicerades först 1961 i Millers hemland Amerika, trettio år efter den egentliga debuten. Miller drogs inför rätta på grund av romanens innehåll, eftersom USAs pornografilagar inte kunde tolerera verkets obsceniteter. Tydligen gav the supreme court med sig och klassade Millers verk [eller som Dunja antecknat: "skräpet"] som litteratur. Det är Kräftans vändkrets som Bacchi Brigad skall diskutera denna afton.

Charlotta Ivanova sammanfattar romanen genom att berätta att det är en roman som är skriven ur ett jag-perspektiv. Protagonisten förblir under lång tid namnlös, men omnämns senare som "jag, Henry Miller". Protagonisten lever precis som författaren själv, i Paris, Frankrike, där han umgås med sina författarkollegor och konstnärsvänner. Han har inget jobb, utan snyltar omkring och bor där han blir inbjuden. Äter gör han när någon bjuder honom. Han och hans vänner driver omkring på Paris gator, caféer och bordeller, och när de inte kurtiserar prostituerade diskuterar de litteratur. Senare i romanen får protagonisten, precis som Miller själv, ett arbete som korrekturläsare på en amerikansk tidning. Liknande självbiografiska drag går att hitta hos till exempel Ernest Hemingway. Effi Briest berättar här att Göran Hägg skriver i Världens litterturhistoria att både Miller och Hemingway tillhör de författare som använder  "a great raw slice of life" i sina romaner. Detta innebär att man som författare utger sig för att skriva en självbiografisk roman och försöker få den att se ut som ett spontant utflöde av erfarenheter, trots att den är en produkt av redaktionellt arbete. 

Charlotta fortsätter sin sammanfattning. Romanen är inte uppbyggd som en historia som berättas från A till B, utan Miller arbetar mer med tankar och resonemang. För att läsare av bloggen skall få ett hum om hur berättartekniken används kan man relatera Millers teknik med James Joyce´s stream of concoiusness (Effis anm.). Förutom litteraturen som konstform är också sex, kvinnor och dekadens teman i romanen.

Dunja tar fasta på det tidigare sagda om berättartekniken, att det inte är en kronologisk berättelse, utan menar att det är en sammansättning av flera händelser. Detta innebär att romanen, som i sig är en historia, har flera underhandlingar. Dessa skulle då vara:

*Den om kvinnan som bor hos dem

* Den om semestern vid havet

*Den om skolan där han är guvernant

*Den om Fillmore och den påtvingade fästmön

Charlotta går vidare och menar att romanen är ett försök till naturalism, i och med de utförliga beskrivningarna om snusket, till exempel lössen, avföringen, könssjukdomarna och så vidare.

Harry Haller (som ej har läst romanen, men låter sig inspireras av de övriga) tar för första gången i Bacchi Brigad till orda och säger sig dra paralleller till allas vår Strindbergs Röda rummet. Effi menar att det kan stämma, om man ser till den utförliga stadskildringen. Mnemosyne säger emot Haller och tycker inte alls att man kan jämföra Kräftans vändkrets med Röda rummet. Hon gör upprört en jämförelse med Liza Marklund, som i sina verk helt verkar strunta i språket och dess finesser, och därmed lägger allt på innehållet, för att läsaren skall ryckas med i den spännande handlingen. Hon menar att Miller gör tvärsemot Marklund då han koncentrerar sig på formen och ej på innehållet (Vad detta har med Mnemosynes starka protest mot Miller-Strindberg-parallellen har gått förlorat i mina anteckningar). Vidare hävdar Mnemosyne att Miller plagierat den gode Joyce´s Oysseus (1922) och säger sig hitta spår av modernism, en genre hon inte tål. I och med alla författare som namedroppas och alla franska citat menar hon att Miller riktar sig till en bestämd läsargrupp. Hon drar paralleller till konst och film, som görs för "folk som förstår sig på" och pratar upprört om en kvinna som flugits in till Sverige för att folk skulle betala för att se henne urinera, och att spektaklet kallats för konst. Mnemosyne fortsätter att bespotta modernismen och menar att dess baskida är elitismen, som gör att, i det här fallet Miller och hans vänner, kan sitta och "runka bulle" över hans verk och gotta sig över att ingen annan än de invigda förstår. Modernismen stänger ute "pöbeln", som kanske inte är lika belästa eller lika slängda i franska som gode herr Miller. Dunja flikar in att hon dragit pralleller till Thomas Manns Döden i Venedig (1913) och menar att Millers syfilis är att jämföra med Manns pest. Hon menar att syfilisen skulle kunna symbolisera ett förfall, precis som pesten syboliserar Aschenbachs förfall i Döden i Vendig. Charlotta invänder mot Mnemosynes svada om modernismens elitism och menar att Miller eventuellt ger en känga åt sina författarkollegor genom att låta Boris, som ej skrivit ett ord därför att han ej tycker sig kunna prestera tillräckligt bra, ha prestationsångest. Charlotta menar att Miller kanske tycker att det var alltför höga krav inom författarkretsen på att skriva det ultimata verket, och genom Boris kritiserar den rådande andan inom kollegiet. Harry Haller slänger här ur sig begrepp som imperialism och dadaism och vill se litteraturen i romanen som en existensiell fråga. Vad är god litteratur? God litteratur eller ej, Brigaden är överens om att Millers roman är ett formexperiment. Efter en god stunds begreppsdiskussion är det dags att analysera titeln. Dunja menar att Kräftan står för det sjuka (kräfta som i cancer), och att det på något sätt skulle kunna vara syfilisen som är Paris kräfta. Kräftan symboliserar Paris förruttnelse, död och moraliska förfall. I romanen diskuteras två olika människotyper, de vanliga människorna och konstnärerna. Miller hävdar att konstnärerna är de högre stående varelserna, vilket ger Mnemosyne vatten på sin kvarn angående elitismen inom modernismen. Efter att ha pustat och stönat över Millers ibland obegripliga liknelser och överanvändning av könsord och andra obscena uttryck, vill Menmosyne ändå ge Miller en eloge för de lustiga passagerna. Till exempel när Miller skriver om kvinnorna om i Berlin som bakifrån ser åtråvärda ut, men när de vänder sig om utbrister man i ett  "ohoj! Syfilis!" Även indiern som efterlämnar sig en avföringshög i en bidé beskrivs med ett stort mått humor.
Här har mötet skridit så pass långt att Brigaden tillåter sig en parentes och diskussionen leds in på det inte alltför långsökta stickspåret könssjukdomar. De naturalistiska skildringarna av lössen och syfilisen har fått Dunja att tro att hon fått löss och Effi att tro att hon åkt på syfilis. Mnemosyne berättar godmodigt att syfilisen är på frammarsch i Sverige igen [vilket en barnmorska på Uppsala Akademiska sjukhus dementerade 070831], och även att hepatit C florerar bland sexuellt aktiva ynglingar och fröknar även i deras närhet. "Årets rookie - hepatit C" utbrister Charlotta. Medlemmarna bestämmer sig för att lämna könssjukdomarnas värld och återgå till Miller och hans roman. Mnemosyne vill diskutera den arma översättaren, som nog då det begav sig, inte var så bevandrad i de obscenare uttrycken i det engelska språket. Översättningen har ibland blivit lite lustig. Till exempel har uttrycket blow me översatts med blåsa mig och engelskans ass översätts konsekvent till röv. Vad man på svenska skulle kalla manchester heter i romanen korderoj och det manliga könsorganet får vid ett tillfälle heta saftpåke.
Återigen parentes, denna gång om Mnemosynes förestående födelsedagsfest och en pandastöld som begicks för nästan precis ett år sedan.

Effi som är besviken på att erotik-temat besudlas av ideliga romaner om prostituerade uttrycker en önskan om att nästa bok skall innehålla erotik i ordets rätta bemärkelse. Harry Haller ber medlemmarna att definiera erotik. Menmosyne menar att erotik är känsla och lust, inte bara lust. Vad som gjort medlemmarna så besvikna är att uppbyggnadsfasen, stämningen och ömsesidiga lusten har saknats i de två avhandlade verken. Erotik har ingenting med till exempel Millers smuts att göra. Att som Miller skriva jag ska fylla varje veck i din fitta med säd är inte erotiskt, utan smutsigt. För att illustrera ett exempel på erotik tas Bernhard Schlink upp, författaren till romanen Högläsaren (1995). Där finns det en erotisk laddning och inte bara köttslig drift.

Effi håller en liten monolog om sin ännu inte utarbetade prostitutionsromantik, och ber att få återkomma i en egen post. Det hon ändå vill få fram är att Miller, liksom Coelho begränsar sig till den manliga njutningen och ser kvinnan som ett verktyg för mannen att kunna leva ut sina lustar.

Apropå detta så påpekar Charlotta att kvinnorna i romanen faktiskt sällan har egna röster, utan omnämns som dekoration eller liknande. En av de få kvinnor faktiskt som för sin egen talan är den ryska kvinnan som under en tid bor hos Fillmore och protagonisten.

Harry Haller framkastar en tanke, att Miller kanske gjort ett försök att skilja sex från kärlek, genom att skildra den råa lusten på det sätt Miller faktiskt gör.

Brigaden återkommer till att diskutera texter som är skrivna för att tilltala de redan invigda och Charlotta berättar om ett seminarium om Mästaren Ma av Willy Kyrklund. Seminariet gav förklaringen till karvandet i grottor, som Charlotta under läsningen funnit mycket märkligt. Dunja, som sitter obekvämt utbrister "åh, jag kommer att få vinarm av det här!" efter att hon från sin obekväma plats försökt bana sin väg fram till vinboxen. Diskussionen som nu mer liknar fikarast än litterturseminarium rör sig nu om huvudbonader och Harry Haller får prova Charlottas basker. Han ser mest ut som en svamp. Han säger sig hellre beklä sitt huvud med cowboyhatt än basker.
Efter en lång avstickare från det egentliga ämnet tar ordföranden till orda och undrar om någon vill prata mer om Miller. Effi vill prata om protagonistens förhållande till mat. Ofta säger sig protagonisten inte låta sig styras av hunger. Det är en drift han kan hålla i schack. "Jamen den köttsliga lusten styr honom helt istället!" utbrister Charlotta. Harry Haller tänker att Miller kanske här har arbetat med omvänd tanke, i det normala livet är den sexuella driften något man kan tygla, och hungern är den som styr. I Millers roman är det tvärtom för protagonisten. Haller menar att Miller genom att vända på begreppen vill påvisa att man kan frossa i sex och inte i mat. Vid ett tillfälle i romanen erkänner protagonisten sin hunger, men vad det kan symbolisera analyseras inte vidare.Harry Haller frågar om huvudpersonen genomgår någon förändring under romanens gång. Dunja och Effi, som är de två som läst från pärm till pärm, menar att han inte genomgår någon förändring. Att han skeppar iväg Fillmore till Amerika ses av Effi som en god handling, men av Dunja som en ond handling. Dunja menar att han bara vill åt vännens pengar och eventuellt även den övergivna fästmön. Effi vill tro att han gör det för att rädda Fillmore undan förfall.
Effi, Dunja och Mnemosyne menar att romanen under flera passager var svår och att Millers språk, liknelser och obscena uttryck gör romanen tung att ta sig igenom. Charlotta Ivanova däremot, säger sig kunna se någon form av högre mening med romanen. För henne satte inte snusket käppar i hjulet vid läsningen. Hon menar att det är litteraturen och dess betydelse som är det primära i romanen och att snusket, smutsen och sexet med prostituerade bara är en ramberättelse som inte skall problematiseras.

Varför valde då Miller att förlägga sin roman till Paris och bordellerna där? Kanske var det vågat nog, att skriva om det lättsamma livet för konstnärerna i Paris. Om han hade valt att skriva om homosexuella eller om incest hade romanen kanske inte blivit utgiven alls. Valet att skriva om den råa lusten till sex, om än med prostituerade, var anstötande nog för den tid Miller levde i. För vi får anta, att Miller ville provocera.

Haller nämner Bocksprång i det gröna (1939) av Aldous Huxley som en liknande roman. Där problematiseras otroheten inom äktenskapet. Även där utspelas handlingen i ett konstnärssällskap. Mötet börjar leda mot sitt slut och medlemmarna diskuterar romanens läsvärdhet. Menomosyne kan inte förlika sig med formen och kan inte nog understryka hur mycket hon HATAR dadaismen. "Dadadi dadada pannkaka" är ingen dikt, säger hon, men kallar man det dadaism blir det konst. Mnemosyne säger usch. Haller försöker sig på något djupare, han menar att konstverk kräver kontext, men att litteratur som konst rör sig i flera kontexter, nämligen läsarnas. Millers syfte var kanske att göra konst av litteraturen? Dunja Raskolnikova, Effi Briest och Mnemosyne är glada att vara färdiga med Miller, medan Charlotta Ivanova ändå ser något bra hos Miller och säger sig vilja läsa färdigt romanen. Om Harry Haller kommer att läsa romanen eller ej, återstår att se.  
Harry Haller har nu varit med om sitt första möte med Bacchi Brigad och han är nu välkomnad som fullvärdig medlem. För att han skall få en vidare inblick in Bacchi Brigad så presenterar sig var och en av medlemmarna och berättar bakgrundshistorien till sina valda alias. Harry Haller får presentera sig själv och därefter får han skriva ned några teman och lägga sina lappar i krukan, i väntan på nästa dragning.
Bacchi Brigad har lämnat en tid av fyrsamhet bakom sig, och ser med spänning fram emot en ny tid, en spännande tid!

Dunja Raskolnikova avslutar mötet och medlemmarna förbereder sig inför nästa roman; Lady Chatterleys Lover av DH Lawrence. Nästa möte äger rum hos Charlotta Ivanova söndagen den trettionde september klockan aderton.

 

Vid pennan,

Effi Briest