Bacchi Brigad

En lundaförfattare, tillika förälder till ett barn på min pappas arbetsplats, yttrade för ett par dagar sedan orden: Tyvärr har kort efter varandra två av Sveriges mest framgångsrika samtidsskildrare gått ur tiden. Han syftade på Stig "Slas" Claesson och Anders Paulrud. Tyvärr har jag inte ännu läst något av Slas ( men jag har sett barnprogrammen). Paulrud å andra sidan bekantade jag mig med för tre somrar sedan. Det var min kära far som ville att jag skulle läsa en bok skriven av hans skolkamrat från tonåren. Paulrud föddes i Karlskrona i Blekinge 1951. Jag vet inte mycket om honom utöver det att han var anställd på Aftonbladets kulturredaktion samt att han utgivit böckerna:

Det regnar i Wimbledon, 1994,

Amamamor, 1996,

Inbjudan till sorg, 2000,

Ett ögonblicks verk, 2003,

Kärleken till Sofia Karlsson, 2005,

Som vi älskade varandra, 2007,

samt hans sista bok Fjärilen i min hjärna 2008.

Fjärilen i min hjärna hann tyvärr inte publiceras innan han Paulrud avled 6/1-08.

Ett ögonblicks verk utspelar sig under 30- talets Karlskrona. I likhet med Din stund på jorden får vi följa huvudpersonen Axel som på sin ålders höst gör ett bokslut av sitt liv och ser tillbaka på sin ungdom.

Den unga Axel Pettersson växer upp med sin far och bror. Axels mor dog under hans förlossning och hans familj ser honom som orsaken till moderns död. De fryser ut honom och ignorerar honom under hela hans uppväxt. När han blir äldre betsämmer han sig för att flytta till Amerika, men kommer bara till Köpenhamn där han träffar kärleken i hans liv.

Som vi älskade varandra läste jag ut häromdagen. Även denna bok utspelar sig till största delen i Karlskrona skärgård. Boken handlar om några människor som började umgås i början av 80-talet och vi får följa samtligas, ganska tragiska, livsöden. Paulrud använder sig av ett vackert och lågmält språk, boken är stundvis väldigt roligt skriven.

"De hade bråkat, föräldrarna, om vad den sistfödde skulle heta. Familjen hette Martinsson. Fadern som var en sur och stolt plåtslagargubbjävel med svagt underbett hade synpunkter: Harry, vad är det för jävla namn, hade han sagt när gossen väl var hemförd från barnbördshuset och lagd i en tvättkorg i köket. [...]

Det är efter Harry Martinson, sa mamman. Författaren. En storslagen människa och bleking, enligt min mening.

Storslagen, utbrast fadern. Storslagen. En luffare.

Men han skriver så fint. Som i nässlorna. [...]

Egentligen ska det vara med ett s bara, sa mamman. Namnet.

Vadå ett s.

Martinsson fast bara ett s.

Då blev det tyst i köket.

Köksklocketyst.

Han som ännu inte hette Harry sov antagligen i sin tvättkorg.

Allright för Harry, fräste plåtslagaren efter ansenlig betänketid och dängde näven i bordet.

Ta det lite vackert, sa mamman. Så du inte väcker den lille.

Men en sak bara, sa pappan sedan med lite lägre röst. Två s. Efternamnet ändrar jag Ta Mig Djävulen inte på. Så att hon vet."

Harry blir senare i livet konstnär. "Konstnär, sa pappan och spottade på ordet. Se på den. Ja, det var väl någon av mina gener som inte följde med." Men under den sura fasaden blir fadern i smyg ganska stolt över sin son Harry. Han ger honom pengar som sonen kan köpa färg för. En femtiolapp vid varje veckoslut och alltid samma ritual. Med avsmak tog han fram pengen och sköt fram den över köksbordet, sedan drog han snabbt tillbaka den igen.

"En sak bara..., sa han. En sak som du bör veta, pojk, och som du alltid ska tänka på. Det kortvariga nöje man hade när du blev till, det har man, så sant som det är sagt, Ta Mig Djävulen fått betala."

Det finns så många fantastiska citat,( i synnerhet av föräldrarna i boken) och underbara miljöbeskrivningar och tidsskildringar i Som vi älskade varandra. Med ett leende och en liten klump i magen läser jag Paulruds näst sista roman. Jag är glad över att jag inte grät lika hysteriskt som jag gjorde efter Ett ögonblicks verk.