Bacchi Brigad

Anders Paulrud

Som vi älskade varandra

Anders Paulruds berättelse är en märklig sådan, och jag har fortfarande - flera dagar sedan jag läste ut boken - helt och fullt bestämt mig för om jag tyckte om den eller inte. Titeln låter som en kärlekshistoria, och på sätt och vis är den också det. Det handlar om det forna ungdomsgänget, nu i medelålders vuxen tappning, och hur de undrar om de fortfarande känner varandra. Återblickar från ett konstnärligt, upproriskt sextiotal varvas med det pompösa tvåtusentalets medieelit. Bitvis är det hattigt och stolpigt, bitvis tror texten att den är mer komplex och komplicerad än den verkligen är. Bitvis är det ganska så tradigt - och bitvis är det helt briljant. När Paulrud berättar om hur bästa vännen Harry Martinsson (med två s!) fick sitt namn är boken dessutom fantastiskt rolig.

Som vi älskade varandra är en bok att läsa långsamt. Paulrud är en begåvad skribent, vars ord kräver att man låter sig smaka på dem. Om man bortser från att prosan ganska ofta tenderar att bli högtravande och istället väljer att låta sig svepas med av den, finns i Som vi älskade varandra ett fint sällskap inomhus under regniga sommardagar.

Hälsningar,

Charlie

En stilla undran:

är det rimligt att en bok ser ut såhär





efter en dags läsning i solen?

Är det verkligen det?

Hälsningar,
Charlie, aka Sverker O

Jenna Jameson med Neil Strauss

Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse

Sommaren är här, och med den en djup längtan att slöläsa pocketböcker med glättiga omslag. Först ut: porrstjärnan Jenna Jamesons självbiografi. Snaskigare än så blir det knappast. Eller?

Jameson har tagit hjälp med skrivandet av journalisten Neil Strauss, som tidigare gjort sig berömd för bland annat sina biografier The Dirt (om Mötley Crüe) och The Long Hard Road Out of Hell (om Marilyn Manson). Det är även Strauss som ligger bakom boken The Game, en instruktionsbok i raggandets ädla konst. Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse är en tillbakablick över Jamesons liv, och den blandar friskt dagboksanteckningar, personbeskrivningar, korta seriestrippar med instruktioner i hur man ger världens bästa avsugning, tar sig in i porrbranschen samt hur man utformar kontrakt till sin fördel.   

Det är omöjligt att inte dra paralleller till Traci Lords självbiografi Nattens barn. Det finns en mängd likheter mellan de två skandalblondinernas liv, både det privata och det professionella. Men där Lords biografi är en uppgörelse med porrindustrin är Jamesons om inte en hyllning, så i alla fall ingenting annat än ett konstaterande av fakta. Lords avskyr industrin och allt det som finns bakom den, och tar i och med sin bok avstånd från den. Jameson, å andra sidan, är fortfarande i allra högsta grad en del av precis samma industri. Hon anser sig inte vara ett offer för den, snarare tvärtom.  

Boken innehåller - av förklarliga skäl - en hel del sex. Ganska explicit sådant. Det som slår mig är dock att det enbart är de lesbiska sexscenerna som verkligen får mig att rodna, troligtvis för att det är de enda privata sexscenerna. När bisexuella Jameson beskriver hur hon har sex med män är det nästan uteslutande i anknytning till sitt yrke som porraktris, och även om det - på ren svenska - knullas av bara fan, så är det hela tiden beskrivet med en kylig professionalitet. I det privata, med älskarinnorna, är det däremot på riktigt. Cynikern i mig anklagar (den manlige) Strauss för det, men frågan är om det inte är (den allt igenom professionella) Jameson som är hjärnan bakom detta. För, som alltid, är det a man's world. Och i mannens värld övertrumfar tjejsex det mesta.

Trots att Jameson inte ifrågasätter porrindustrin som fenomen, kommer hon med en hel del kloka iakttagelser som får mig att tvivla på min uppfattning om Jameson som en, pja, blåst blondin. Istället för att vända industrin ryggen, menar hon att man som kvinna istället ska ställa krav och sätta villkor. För att inte bli rövknullad gäller det att inte bli knullad i röven, konstaterar hon krasst. I all sin banalitet är sentensen helt och hållet genial. Om du inte bestämmer själv, kommer någon annan att bestämma åt dig.

Jameson berättar öppet om sin barndom (som kantats av dödsfall, misshandel och sexuella övergrepp) och ungdom (dito, men lägg till ett gravt drogberoende), om sitt trasiga förhållande med sin far, trassliga vänskapsrelationer och om sin eviga längtan efter ett barn (eller snarare efter den ovillkorliga kärlek som ett barn skulle föra med sig). Hon vet vad hon har varit med om, och hon vet precis hur hela världens hobbypsykologer kommer tolka det. "Ha", säger hon. "Jag hade blivit porrstjärna ändå. Det är vad jag är ämnad för." Precis så är hon, den goda Jenna. In control, som jänkarna säger.

Sexhundra sidor Jenna Jameson är till ända. Jag torkar svetten ur pannan och funderar på vad det egentligen är jag har läst. Och svaret är något så enkelt som en ganska så bra bok. Med väldigt många bilder.