Bacchi Brigad

För flera månader sen tipsade Linda om Maria Ernestams Busters öron. Hon beskrev den i så levande ord att det var omöjligt att inte vilja läsa den, så jag - som modebloggarna kallar det - klickade hem den. Som vanligt är tiden för liten och viljan för stor, så Busters öron har legat på paus fram till nu. Ganska snart efter att jag börjat läsa förstår jag Lindas fascination över Busters öron. Den är nämligen något så ovanligt som en riktigt jädra bra bok.

På sin 56-årsdag får huvudpersonen Eva en dagbok av sitt barnbarn, och dagboken förvandlas snabbt till ett slags memoar över Evas liv. Hon berättar om sin uppväxt i femtio- och sextiotalets Stockholm, om lantstället på västkusten, om sin kärleksfulla men frånvarande pappa - och hon berättar om sin mamma. Sin vackra, sociala, begåvade och tyranniska mamma. Hon berättar om grannhundarna Buster och Jocke, om sin första kyss och sin första kärlek. Och hon berättar det på ett sätt som går läsaren under huden, som får det att vända sig i magen och stocka sig i halsen.  

Parallellt med berättelsen om Evas liv löper en berättelse om rosor. Vackra och väldoftande, men också taggiga, buttra och svårskötta binder rosorna samman både Evas och hennes mors liv - i flerdubbla bemärkelser.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om Ernestams berättarteknik, en teknik som innebär att läsaren ständigt hålls ovetande om vad som egentligen är sanning. Jag skulle kunna breda ut mig om Evas dubbla natur, om hennes målmedvetenhet och hennes drivkraft. Men jag gör inte det. Jag vill inte riskera att avslöja något om denna fantastiska berättelse. Läs den, så pratar vi om den sen istället. Och om vad som en vildvuxen rosenbuske egentligen kan betyda.

Hälsningar,

Charlie