Bacchi Brigad

070610
I det Djäkniska palatset mottogs vinet med gillande denna sena söndagskväll. Charlotta Ivanova tog tillfället i akt när bacchanterna smuttade på det första glaset (ergo: för en gångs skull höll käften), och inledde med en liten presentation av författaren.

Toni Morrison föddes 1931i USA och har arbetat som lärare och förlagsredaktör med målet att synliggöra afroamerikansk litteratur. 1988 vann hon Pulitzerpriset för sin roman Beloved, och lyckades kröna den bedriften med att få Nobelpriset i litteratur 1993. Hennes verk behandlar ofta ras- och klasskillnader och hon har blivit jämförd med Flaubert samt Dostojevskij - inget dåligt sällskap.

Brigaden inledde sin diskussion lite trevande då det fanns många håll att börja från, Song of Solomon är en bok som kräver en vaken läsare. Effi Briest tog på sig ansvaret att sammanfatta storyn och drog snabbt igenom plats, personer och handling. En liten schism uppstod då medlemmarna var oeniga om riktningen för huvudpersonens resa - söderut eller norrut. Detta klarades upp utan några bestående men hos någon av deltagarna. Huvudpersonen Milkman bor alltså i en av nordstaterna tillsammans med sin dysfunktionella släkt. Romanen behandlar förhållanden mellan familjemedlemmarna och Milkmans sökande efter sina rötter. Den utspelar sig till större delen under femtio- och sextiotalet och har på sina ställen inslag av verkliga händelser, vilket ger berättelsen autenticitet. Charlotta menar att på det viset framgår det att just denna familjs historia må vara påhittad, men samhällsbeskrivningen är korrekt. Milkmans bäste vän Guitar är en av medlemmarna i De sju dagarna, en grupp som sägs ha funnits på riktigt och varit en hämndorganisation bestående av sju afroamerikanska män (en för varje dag) som avrättade en vit man för varje svart man som blivit mördad. Andra autentiska personer som nämns är till exempel Malcolm X och Kennedy.

Här började medlemmarna friskt hugga detaljer att kommentera:

[Dunja]: Det är så vackert beskrivet. Pilate är en gudinna!
[Effi]: Trädet som Milkman kissade på, när det vissnar symboliserar det ju hans kommande död!
[Charlotta]: Han föraktar ju resten av det afroamerikanska samhället, trots att han är en del av det. En tydlig symbol för det är när Milkman går mot folkströmmen längs en trottoar - ingen går åt hans håll och han får knuffa sig fram.

Rasproblematiken i verket dryftas och Dunja menar att vi inte kan förstå vidden av den. Charlotta fyller i med att det är lite tabu att prata om ras i Sverige idag, men att den i USA fortfarande är ett faktum. Vi slänger oss med termen neoafrikaner och Charlotta nämner grundandet av Liberia i samma andetag. Bacchi brigad känner sig ense om att släktens efternamn, Dead, och sättet de fick det på symboliserar vilken status de svarta invånarna hade i USA på den tiden, de har inget att säga till om - de är döda. Suputen som vid slavarnas frigivning sjabblade på registreringskortet och gav släktens anfader namnet Dead får stå för det vita samhället, vilket förstör och förtrycker även med oflit.

En av frågorna inför seminariet var ju What's in a name? och smeknamnet Milkman kan tolkas på flera olika sätt, tycker vi. Dels får han det ju för att han upptäcks när han ammar sin mamma, trots lite för hög ålder. Ur ett lite friare amningsperspektiv kan det också betyda att han livnär sig på andra, till exempel hur han suger musten ur Hagar tills hon faktiskt dör. (Här lite funderingar kring hur hon egentligen dog. Tog hon livet av sig? Kanske dog hon av sorg? Som Arwen! suckar Mnemosyne och tänker på en skog långt borta...) En tredje tolkning riktar in sig på mjölkens färg, och menar att Milkman vill vara vit i ett svart samhälle. Splittringen mellan Milkman och Guitar kan också anas genom ett betydelsebärande namn, den prostituerade Sweet är kvinnan som förstår Milkman och vice versa. Guitar, vännen som nu försöker döda honom, hatar socker och godis, men det Guitar hatar kan Milkman förstå. Många karaktärer i boken har fått namn ur bibeln, och vi försökte få igång en diskussion kring frågan om de även hade lånat de bibliska karaktärsdragen. Här visade det sig tyvärr att medlemmarna i brigaden är ganska okristliga och har liten eller ingen uppfattning om bibliska personer. Medan fröknarna Ivanova och Briest försöker googla Reba (Rebecca) så inleder Mnemosyne och Dunja klappleken Fader Abraham istället, uppenbarligen nöjda med sig själva och den semikristna kopplingen. (Mnemosyne kände redan efter trekvarts glas vin att huvudet var på väg att bli luddigt, och var tacksam för kvällens roll som sekreterare. Då behöver man inte säga så mycket.) Vi enas om att titta på wikipedia (världens kunskapsbank nummer 1) efter några spännande skandaler om Hagar, Ruth, Pilatus (eftersom vi även här är lite oense till hans inställning vid Jesu korsfästelse), Rebecca och slampan Magdalena. Mnemosyne försöker glänsa genom att berätta historien om den vise kung Salomo och de två kvinnorna som slåss om ett barn - fröken Raskolnikova är inte så imponerad utan mest trött över att hon inte hann berätta den först. Dock hinner hon klämma in en kommentar:

[Dunja]: ...och sensmoralen är att det aldrig är roligt att dela med sig...

Mötet avbryts en liten stund då Effi behöver snacks "om hon inte ska dö på fläcken". Under tiden kommer diskussionen in på nyavlade hundraser, kärlek på gamla dar eftersom någon hade sett en dokumentär om pensionärerna Ebba och Torgny som funnit varandra, och till sist lejon som tappar bort sina mammor. När jordnötterna står på bordet (och vinboxen snart är slut) upptas fortsatt prat om att låna namn från bibeln.

[Charlotta]: Man gör det för att mena något, aldrig av en slump. Det är lättare för läsarna att relatera till redan kända personer, och att förstå personen om författaren har lånat karaktärsdrag också. Då behöver hon inte beskriva så mycket själv...

Brigaden funderar över annan litteratur som lånat ur bibeln och listar Till Damaskus av Strindberg och hela Narnia-serien av C.S. Lewis. Samtidigt hör man: suck, gospel och sånt hade ju dragit mycket mer folk från Dunjas håll när hon ondgör sig över Svenska kyrkan och vilken dålig PR de har gjort för sig. Hon nämner även att det gått utför med kristendomsundervisningen i Sverige. Vi (frk. Ivanova) hittar lite bibelsymbolik i stycket då Milkman är på sin resa och letar efter en grotta. Tidigare har han blivit jämförd (enligt vår tolkning) med en påfågel, vilken är för fåfäng för att kunna flyga - alla fjädrar tynger ner honom. Under sagda resa förlorar protagonisten successivt det mesta av sina saker och så att säga lämnar den gamla personen bakom sig. Han korsar en flod under vandringen vilket för oss symboliserar dopet.

Diskussionen går vidare till inslagen av magisk realism: det faktum att Pilate är född utan navel och därför möts med misstro av människor runt omkring henne, att det sägs att "hon kan flyga utan att lämna marken" samt att hon mer eller mindre rent fysiskt kan ändra skepnad och har kontakt med sin döde far, menar vi är exempel på det. Hon är bokens starkaste kvinnogestalt, den som vägrar gifta sig när hon blir på tjocken eftersom äktenskapet, i det samhället, alltid innebär bojor för kvinnan. Hon är den som med råstyrka försvarar sin dotter och den som med list får sin brorson ur fängelset. Att Toni Morrison är en erkänt feministisk författare upplyser Charlotta om och de övriga bacchanterna nickar medhåll. Sedan råkar samtalet halka in på det kommande presidentvalet i USA ett tag innan ordföranden för kvällen försöker sig på att hålla ett litet avslutande tal eller sammanfattning eller vad man ska kalla det. 

Ivanova pratar om temat flykt och hur man i bokens inledning, vid tiden för Milkmans födelse, möter en man som försöker men misslyckas, då han kastar sig från taket på ett sjukhus. Flykt smälter ihop med sökandet efter den egna identiteten och faktum att du är påverkad av din historia. Du kan aldrig fly det som varit, du blir aldrig heller färdig med dig själv. Du är aldrig fri. (Här var vinboxen slut för länge sen och två nya hade hittats, så brigaden ber om ursäkt för överdriven melodrama.)

Till slut tipsar ordföranden om en intertextuell referens: Lorraine Hansburys A raisin in the sun, som behandlar rasproblematik och sökandet av identitet.

[Effi]: Men dom jävla körsbären då..? Då karaktärerna i romanen verkar ha haft ett osunt förhållande till körsbär och åt det hela tiden, ville Effi gärna göra något av det. Tyvärr hittades inte körsbärsställena i boken och medlemmarna var nu alldeles för ofokuserade.

/ Mnemosyne