Bacchi Brigad

Jag vill bara tipsa om lite böcker jag tuggat i mig sen senaste Bacchi-mötet. I min iver att få vara ledig och läsa egenvald litteratur har jag hängett mig åt ett antal verk som samtliga föll mig i smaken! Jag inledde min läsorgie med Molnfri bombnatt (1995) av Vibeke Olsson, detta efter att både Bacchimedlemmen Haller och vännen Lydia Stille lobbat för den. Jag har för länge sedan deklarerat mig färdig med förintelsen efter alltför mycket input via skolan. Jag hade svurit mig fri förintelsen och lovat att aldrig utsätta mig för dess vidriga berättelser igen, men fann mig väl till rätta med Hedwigs berättelse. Och gillade boken gorde jag. 350 sidor redan första natten.
Själva språket är inte perfekt, jag irriterar mig på upprepningarna och hemligheten hon aldrig avslöjar, men jag tror att själva läsupplevelsen gjorde boken ännu bättre än vad den egentligen är. Jag var fri att läsa, och jag kokade te, låg i soffan, låg i sängen, tände ljus och bara njöt av att läsa och inte behöva arbeta eller skriva examensarbete. Att boken sedan diskuterar den tyska historien och den kollektiva skulden känns otroligt bra. Som läsare får man följa en vanlig tysk kvinna och hur hon förförs av nazisterna, på fler än ett plan, samt hur hon börjar tvivla på att nazismen verkligen är en ideologi att bejaka. Kanske gör Olssons roman det liiiiite lättare att sätta sig in i tyskarnas historia.
Läsningen fortsatte sedan med Maria Svelands Bitterfittan (2007) som är läsvärd. Boken handlar i stora drag om hur det är att vara kvinna och svårigheterna med att upprätthålla jämställdhet. Det värsta med hela läsupplevelsen var dock att jag fler gånger än jag kunde räkna fann mig själva humma instämmande och sucka uppgivet åt alltför många fenomen i romanen. Jag blev oerhört nedslagen av att vara 26 år och både man- och barnlös, men fullt lika bitter som bokens huvudperson. Undrar exakt hur bitterfittig jag kommer att vara när jag är 35?
För att väga upp det kvinnliga perspektivet gick jag vidare till Med uppenbar känsla för stil (2004) av Stefan Mendel-Enk (med reservation för stavningen). Den visade sig vara exakt lika nedslående som Bitterfittan. Boken konstaterar mest att män är i överläge och att så länge männen fortsätter att åtnjuta sin överordning så kommer ingenting att bli bättre. Svart, svart, svart. Uppfriskande hur som helst med ett manligt perspektiv på det hela, och hoppfullt. Jag hade nog gillat den bättre utan alla fotbollsreferenser, men jag gissar att Mnemosyne skulle uppskatta hantverket ganska mycket! Båda böckerna är på sitt deprimerande sätt ändå uppfriskande och det är skönt att få medhåll i sin övertygelse. Ich bin nicht alleine.
Det är inga dagsfärska böcker jag tipsar om, men läsvärda! Nu börjar klockan ticka och det är hög tid att öppna Zamjatins Vi om jag ska hinna färdigt till den femtonde i nästa månad. Efter den ska jag ta itu med Gita Serenys Tyskt trauma. Det verkar som om förintelsen inte lämnar mig någon ro. För sen är det dags för Imre Kertészs Mannen utan öde. Sen ska jag läsa något uppiggande, något som inte får mig att vilja vomera. För både förintelsen och könsmaktsordningen har nämligen samma inverkan på mig.

Tills vi ses nästa gång,
eder Effi Briest